tvkillenochjag.blogg.se

Hormoner, hormoner, hormoner. Nej inte har det alls märkts på mitt humör att jag är gravid, eller?
Varken Fredrik eller jag tycker att jag varit särskilt annorlunda, förrän vi börjar tänka efter. Jag kan (i efterhand) komma på flera situationer där jag möjligen kan ha överreagerat. Till exempel i förrgår, jag var superhungrig och kokade makaroner i 12 långa minuter. Tänkte sedan lyxa till det med att strö lite riven ost på dem, men jag märker inte att osten är gammal förrän den är utkletad över alla makaroner. Allt är förstört. Hela livet är förstört. Jag måste alltså göra om, och som om det inte är nog så är den formen på pastan nu slut. Plus att osten luktade så hemskt att jag fick kväljningar. Jag sätter mig i hallen och gråter istället.
Eh. Ja. Det är väl en helt normal reaktion?
Eller gången jag började gråta inne på Skärholmen centrum för att jag inte kunde hitta en jacka som passar. Återigen, mitt liv är förstört. Jag ska aldrig mer gå ut igen. Rätt normalt det med.
Allt blir så mycket större sen jag blev gravid, inte bara jag utan även minsta lilla motgång. Oavsett om det handlar om gammal ost eller kanske bara en tappad sked, är det en jobbig dag så är hela livet förstört och ingen förstår mig.
Jag måste säga att det är ett intressant fenomen. Påminner lite om tonårstiden.