tvkillenochjag.blogg.se

Då var besöket hos barnmorskan förbi för den här gången. Tråkigt nog är vår barnmorska sjuk så vi fick träffa någon annan, men det gick rätt bra ändå. Fredrik gillade henne men jag känner mig extra tacksam för att vår ordinarie barnmorska är vår ordinarie barnmorska ;)

Vi pratade om foglossningen och min falska ischias, även om fosterrörelser och vad man ska göra om de minskar. Magen har mätts, hjärtljuden har kollats, min vikt har undersökts, och jag fick lämna lite blod.
Tro det eller ej så hade jag bra järnvärde! Det är vanligt att gravida behöver äta extra järn pga järnbrist, men inte jag inte! Mitt värde hade sänkts från 138 till 136 vilket var ett bra värde oavsett. Blodtrycket låg fortfarande bra och på en normal nivå till skillnad från mitt vanliga jättelåga blodtryck som ogravid. Väldigt intressant tycker jag!

Min vikt då, ja den hade ökat rejält. Äntligen! Däremot så är det rätt logiskt eftersom jag inte kan röra mig så mycket längre, till och med all vardagsmotion som att gå i trappor och liknande har försvunnit.
Första vägningen hos barnmorskan i vecka 12 (tror jag, direkt efter Hawaii) så visade vågen 58,5 kg ungefär, sen fortsatte det så på varje möte och gick till och med ner lite, men nu hade det dragit iväg till 64,4 kg och sist jag var där var för ca 6 veckor sedan. Man blir ju stolt!

Bebisens hjärtslag var 142 men det tog ett tag innan hon kunde mäta då mini var hemskt stressad av att hon hade klämt och känt på livmodern innan. Mini hade sån himla hjärtklappning till en början att jag nästan blev ledsen. Men sedan lugnade plutten ner sig och hon kunde räkna hjärtslagen, trots att det sparkades friskt mot "mikrofonen".
Sf-måttet låg i överkant och jag blev såklart orolig på en gång, jag har ju haft en massa mardrömmar om att få en jättebebis! Barnmorskan tröstade med att det säkert kommer rätta till sig innan vi är i mål, bebisen kan ha haft en växtspurt precis. Annars görs ett tillväxtultraljud så får vi se hur stor bebisen är, och om den måste komma ut tidigare. Jag säger helst inte, Fredrik däremot tycker det är bra att den är "stor" för det tyder på att den mår bra. Han har förstås delvis rätt.
Nu var det dock inte ett jättehögt mått utan det är bara jag som oroar mig mest troligt i onödan. Måttet var inte alls "för" högt utan helt okej men ändå lite över medel.

Här är det man mäter i. Vecka 25 är jag i och måttet var 25, så det är lite lite över medel. Man kollar veckan längst ner och måttet på sidan. Mittenstrecket är det "normala".

Jag ska fylla i den här hemma sen, men på Fredriks dator saknar jag program att göra sånt i.

Nu blir det vila, för ovanlighetens skull. Jag tog en 10 minuter lång promenad idag, dum som jag är. Nu har jag fruktansvärt ont.

Bjuder på en dagsfärsk bild på Minis lyxhotell: