Förlossningsberättelse
5kommentarer
Här var det ett tag se jag var. Men med en perfekt anledning.
Lykke är nu 17 dagar gammal och imorgon är det hennes "egentliga" födelsedatum.
Jag har tänkt att jag ska skriva en förlossningsberättelse då det hela inte alls gick som det var tänkt, utan bättre.
Så nu kör vi:
Den 6 juli klockan 22 började det hända grejer i min mage. Mensvärk tänker jag (?). Jag la mig i soffan och sov en timme för att sedan lägga mig i sängen. Efter midnatt hade jag vridit och vänt på mig länge och valde att kliva upp för att inte väcka Fredrik. Jag vaknade omkring i lägenheten och såg på Tv om vartannat.
Mensvärken hade ökat i intensitet och hade små toppar av smärta så jag försökte mig på att klocka. Det visade sig snart att jag hade många och rätt reglebundna (smärtsamma) sammandragningar men jag tänkte att det skulle gå över, tror jag iallafall. Efter att ha klockat dem fram till 4-5 någon gång så ringde jag till förlossningen för att fråga om råd, fick det klassiska rådet att duscha och ta alvedon och hålla mig hemma så länge det gick. Inga problem tänkte jag och tog en dusch. Som av magi så gick allt över uder duschen, men så fort jag klev ut så återkom smärtan.
Jag återgick till soffan och fick börja andas igenom smärtan. Tänkte att jag skulle väcka Fredrik vid 8 och berätta att jag hade ont, eftersom det säkert bara var förvärkar. Trots att jag gått hela natten med värkar så kopplade jag inte att det var på riktigt. Ena sekunden tänkte jag att det var på gång för att nästa sekund köra över mig själv och tycka att jag inte borde vara så fjantig. Bebisen skulle ju inte födas förrän den 25:te!
Tv-programmen ändrades men klockan blev aldrig mer än 6.45. Jag höll på att få ett psykbryt. Jag hade ont och ville väcka Fredrik. Kollade tillslut på mobilen och insåg att hon nästan var 8.30. Klockan jag stirrat på innan hade stannat. Ungefär då började jag inse att jag inte mådde så bra, eftersom jag trott att klockan var 6.45 i nästan två timmar. Jag väcker Fredrik och sen går det utför. Jag får såna kraftiga värkar att jag måste sätta mig på huk varje gång. Jag börjar känna panik.
Fredrik får ringa till förlossningen för jag kan inte prata, vi får komma in och blir inskrivna på SÖS klockan 9.41. Det är egentligen här allt börjar. (Skriver med hjälp av min journal)
Jag blir undersökt och är öppen 3 cm och livmodertappen är helt utplånad, bebisen "hänger i cx" vilket menas att hon hänger extremt långt ner vilket orsakar väldigt mycket smärta. Eventuellt kan bebisen ha legat så ända sedn midsommar. Jag blir uppkopplad på CTG för att mäta värkar och bebisens hjärtljud.
Klockan 10.45 får jag gå till badet för att slappna av och kunna jobba igenom värkarna, barnmorskor kommer in lite då och då för att lyssna på bebisen. När vi återvänder från badet (som strikt var lagt till 40 minuter) så blir jag återigen uppkopplad på CTGn. Klockan 12.10 berättar barnmorskan att vår bebis har för höga hjärtljud, därför all denna koll med CTG och diverse verktyg. Bebisen ska ha hjärtljud under 150 under en förlossning, medan vår har över 165. Detta upptäcktes redan då vi kom in. Hon meddelar att de vill sätta en skalp-CTG på bebisens huvud för att få en mer exakt övervakning. Ungefär här säger jag att jag räknar med att åka hem snart med råd om alvedon, varpå barnmorskan skrattar och skakar på huvudet. Här ska bli bebis!
Klockan 12.12 sätts denna CTG, och det gör fruktansvärt ont. Vattnet går och jag är fortfarande bara öppen 3 cm men har nu serverats lustgas. Lustgasen gjorde inget alls för mig utan jag blev bara yr och frustrerad, det kändes som om jag skulle kvävas.
12.34 får jag två sorters medicin förebyggade mot feber. Vet ej om det gällde mig eller bebisen, men någon av oss kunde visst få feber.
12.55 är jag kraftigt smärtpåverkad sedan ett tag. Jag mår hemskt dåligt och får ofta panik då mina värkar inte låter mig vila. Jag har2-3 värkar i rad utan att de hinner gå ner till 0 innan näst tar fart. Smärtan är extrem och jag kan inte kontrollera min kropp. BM ringer på narkos för att ge mig epidural. Nålrädd som jag är så får jag ytterligare lite panik över att jag ska få EDAn, trots att jag vill ha den.
13.02 börjar jag kräkas av smärta.
13.15 dokumenteras bebisen höga hjärtljud återigen. Även att pat (jag) är oerhört smärtpåverkad och narkos är upptagna men påväg.
13.22 får jag EDA. Jag är livrädd under tiden och i detta tillfälle så vill jag verkligen inget alls mer. Att få den var inte så fruktansvärt som jag trodde, men lokalbedövningen innan gjorde ont. Under tiden var jag jätterädd och fick hållas ner då man absolut inte får röra sig under proceduren. Att ligga still var omöjligt för mig då jag inte hade kontroll över min kropp uder värkarna.
14.00 "God effekt av EDA." Jag tar tillfället i akt och kan till och med vila, hamnar i min egen värld och känner att jag inte bryr mig om något. Under tiden jag vilar görs ett byte av barnmorskor.
14.10 vill nya barnmorskan göra en undersökning innan jag ska få sova vidare. Hon gör en undersökning och ser lite misstänksam ut utan att berätta varför mer än att "det ser bra ut". Hon hämtar in gamla barnmorskan igen för att få råd. Och visst hade hon haft rätt: jag är öppen 10 cm. på mindre än två timmar har jag öppnat mig 7 cm. Jag får gå och kissa, men den där vilan kan jag glömma. Jag får stå på knä en stund och bollas sen runt litegrann. Mår fortfarande bra efter EDAn och har det rätt trevligt då den nya barnmorskan är helt underbar.
15.10 säger hon att det är dags att krysta, och jag känner att hon är helt knäpp. Jag har ju inte ont! Värkarna känns ju, men är hanteringsbara. Ska det inte göra superont? Jag är fortfarande lite fast i tänket att jag snart ska få åka hem med alvedon.
Okej. Det gör skitont att krysta.
15.20 får jag ligga på sidan ett tag och det funkar verkligen inte för mig. Jag har så ont och känner mig så svag. Jag upplever verkligen att jag inte kommer klara det.
15.32 får jag lägga mig på rygg. Fortfarande upplever jag att det inte går. Jag orkar inte!
15.34 konstateras att jag är värksvag och får värkstimulerande dropp. Nu händer det grejer! Från att endast orka krysta två gånger/värk så orkar jag nu fyra gånger/värk. Barnmorskan berättar också att bebisen har fastnat på "en kant". Så hon trycks ner vid varje krystning, men glider upp igen då jag inte orkar trycka ner henne ordentligt.
Någon gång kom en läkare in som ville vara med på förlossningar och jag har dragkamp med henne för att hitta rätt muskler. Dragkampen var bästa beslutet för det var med hjälp av den som det började hända grejer.
Ungefär 15.50 ber jag BM om en sluttid trots att jag inte ens såg en klocka. Visste inte ens om det var natt eller dag, men ville ha en sluttid, jag var så trött. BM ler och säger att hon inte vill säga något hon bara är 90% säker på, hon gör bara saker till 100%.
15.58 den 7 juli föds en flicka med kort navelsträng. Hon hamnar på min mage, och det är jag som först utbrister att det är en tjej. Chocken över att barnet saknade snopp var stor, eftersom jag var sååå säker på att det var en pojke. Lyckan är total, vi gråter och jag hamnar i någon form av lyckochock.
Fredrik klipper navelsträngen och flickan läggs på mitt bröst. Vi har blivit föräldrar.
16.13 kom moderkakan och sedan undersöks jag. Jag klarade mig från bristningar trots att jag öppnade mig extremt fort och vår dotter föddes med ena armen framåt, superman-style.
18.14 flyttas vi till BB. Hela vår lilla familj.
Det var min förlossningberättelse. Hoppas den är till nytta för någon eller bara intressant läsning för nyfikna!
När jag tänker tillbaka så tycker jag att min förlossning var fantastisk. Visst hade jag skitont och ville bli avlivad några gånger, men det var ändå så fantastiskt. Det gick relativt fort och vi alla mådde bra när allt var över.
Men i och med att det gick så fort så hann jag aldrig riktigt förstå vad det var som hände, så det känns lite som att jag missade förlossningen trots att jag var mitt inne i den. Jag låg hela tiden och väntade på att någon skulle säga "så, då var det bra där, ni kan åka hem och vila lite så ses sen vi när ni ska föda barn.", men det var det ingen som sa, och plötsligt hade jag en bebis på magen. 18 dagar för tidigt.
Men egentligen har jag inte riktigt fattat än att Lykke är vår. Att hon låg och grodde i min mage innan jag födde fram henne känns för overkligt. Men man kommer väl in i det, för jag vill inte behöva lämna tillbaka henne för allt i världen. Hon är ju hela världen!
5 kommentarer
Sofia J
24 Jul 2013 19:43
Så himla fint! jag längtar som en idiot tills det är våran tur! Att få bilda sin egen lilla familj måste vara något av det finaste och bästa som kan hända. All lycka till er! :)
mickis
24 Jul 2013 20:26
oj vilken berättelse, höll på o börja gråta när jag läste, så himla fint<3
Carin
25 Jul 2013 00:36
Fint skrivet, och jag kommer ihåg mina egna förlossningar trots att den sista var 91. Just som du beskriver att kroppen ej kan styras intelektuellt längre,utan man kommer in i något slags primitiv smärta som sliter sönder en, till att få det bästa man någonsin kan önska,ett barn..och att man är villig att utsätta sig om igen för denna resa mot dessa små underverk <3
johanna
25 Jul 2013 07:12
Åh jag får alltid tårar när jag läser dessa berättelser :) grymt jobbat! Hon är jättefin! Lik mor sin! :)
Jag hade också väldigt problem att krysta på sidan.. förstod inte alls va de skulle va bra för ;)
Öycka till med allt nu :)
Bullermamman
04 Aug 2013 13:56
Åh kära nån.. Kom till meningen "Här ska bli bebis!", sen brast det. Får läsa resten om en stund ;) haha. Kram
Kommentera