130601
2kommentarer
Idag måste jag skriva ett inlägg om vikt. Ja, jag m å s t e.
Jag har tänkt göra det ett tag då det är något som blivit väldigt aktuellt för mig.
"Hur mycket har du gått upp egentligen?", Du har ju såååå stor mage!", "Du måste ha gått upp massor!" "Är du säker på att det bara är en?", "Du måste ju föda när som helst!", "Hur ska du gå ner allt sen?".
Jag såg en tråkig kommentar på en (gravid) tjejs instagram imorse. En kommentar (säkert menad) i all välmening som jag ändå reagerade på, och som jag själv hade tagit illa upp av. Visst är man offentlig och öppen och bör tåla lite kommentarer just på en sån "site", men jag kände ändå att det inte riktigt var okej.
En bild på fil och macka fick kommentaren att det inte var bra med nattmat och hur tufft det är att få bort alla kilon efter graviditeten.
Hej, hallå, stopp. Genast.
För det första så är det verkligen inte på ditt bord vad, när eller hur någon annan äter. Även om det är i all välmening så är det inte okej att kommentera hur någon annan äter. Det är en åsikt jag alltid stått fast vid.
Och för det andra, ska man inte få äta när man är hungrig?
Någon skvallerblaska visade för ett tag sen bild på (gravida) Kim Kardashian som åt lunch, med rubriken att hon "smygäter". Hon var kanske hungrig? Hon åt kanske lunch som en normal människa? Frågade journalisterna?
Jag äter när jag är hungrig. Jag tar mer mat om jag inte är mätt. Jag har alltid något att äta med mig i väskan.
Skandal. Eller?
Jag har haft fruktansvärda viktproblem. Inte så att själva kroppen har varit problemen utan siffrorna på vågen. Under 50 kg är väl alldeles optimalt tyckte jag. Sen kastade jag min våg och försökte sluta fokusera på siffror för jag insåg att det inte alls var hälsosamt! Man kan inte vara 170 och väga 48kg. Eller man kan, men det är inte optimal kombination.
Sen träffade jag Fredrik och jag ökade i vikt. Vikten stannade på 55-58 kg och höll sig där oavsett vad jag åt, alltså hade jag hittat min vikt. Så mycket vill min kropp väga för att må bra, och jag lät den göra det.
Innan jag träffade Fredrik var det känsligt för mig att folk kommenterade vad, när eller hur jag åt. Jag kunde få dåligt samvete för vad jag åt, bara någon uppmärksammade det. Det var himla ohälsosamt.
Nu kan jag fortfarande få det, om folk påpekar mängden på vad jag äter eller om jag stoppat i mig en hel chokladkaka. Då kan jag känna att det var kanske inte så bra. Men den stora förändringen nu är att jag släpper det lika fort! Spela roll!
Som gravid har vikten varit det jag brytt mig minst om, tills vågen nådde 70 kg. S j u t t i o kilo! Det slog mig som en slägga i huvudet. Vad i hela friden liksom! Snart väger jag lika mycket som Fredrik.
Det var i samband med att jag lagt på mig så mycket vätska på kort tid som vågen glatt traskade dit upp. Och jag vet att jag ska upp några kilo till eftersom bebisen ska dubbla sin vikt dessa sista veckor. Jag har gråtit. Jag har haft ångest. Men jag har till störst del känt att det gör inget. Det spelar väl ingen roll vilka siffror som står på min våg? Min barnmorska tycker inte att jag behöver väga mig vid våra möten, eftersom hon inte ser min vikt som något vi behöver bry oss om. Jag är normalviktig, har en normalstor bebismage och blir synligt större. Men jag väljer ändå att väga mig, då jag inte använder vågen hemma och nyfikenheten tar över.
I början av graviditeten tänkte jag att efter graviditeten så ska jag kanske väga runt 60 kilo. Nu tänker jag mer realistiskt, kroppen får göra sitt och jag tänker absolut inte ge mig ut och "träna" det första jag gör.
Jag ska njuta av min bebis och bara ha det bra! Fredrik älskar mig och enligt honom spelar det ingen roll om jag har en degig mage, några gravidkilon "för mycket" eller bristningar. Jag har burit på hans barn.
För min egen skull då? Jo, jag vill väl se bra ut i en bikini som alla andra. Vikten oroar jag mig inte för, det är bara en siffra, men jag vet att jag kommer ha bristningar då de förökar sig värre än kaniner.
Kanske kommer jag gömma min randiga degmage i en baddräkt, kanske kommer jag låta den hänga fritt. Kanske finns inte ens någon randig degmage. Oavsett så är min förhoppning att jag lämnar den här graviditeten stolt. Stolt över att min kropp klarade av att bygga en annan människa!
Så för gud skull, sluta vikthetsa! Gravid som ogravid så är vikten bara en siffra. Det som är viktigast är att man mår bra.
Det är så mycket annat som spelar in på ens hälsa än en fjuttig liten siffra på en mackapär. Man ska såklart inte sluta leva hälsosamt, men lev så att du mår bra i både kropp och själ.
Och du, fokusera på DIG själv för du är viktigast i din egen värld och strunta därmed också i alla andra och deras vikt.
2 kommentarer
Carin
01 Jun 2013 20:18
Kramar från en överviktig morsa! En kropp som tillverkar bebisar måste få bli kramgo och mjuk ♥
milla_c86
04 Jun 2013 09:18
Fint inlägg! Du verkar verkligen ha en sund inställning.
Gravidkilon ska man inte bry sig om. Dom försvinner, bara man tar hand om sig själv!
Jag vägde 68kg innan första grav, gick upp till 84 kg!! :O Tappade allt utom ett par-tre kg, vägde 70-72 efteråt. Som hemmamamma la jag dessvärre på mig massa kilon och inför 2a grav vägde jag 82 kg :( Man fick ju panik när man veckan före förlossningen vägde 96 kg!! Bara 4 kg från 100kg, vad hände där lixom?!
Nu är lillasyster 3 månader och jag är nere på 78 igen... och neråt ska det fortsätta, till högst 65 kg!
Kommentera