130502
0kommentarer
Efter en riktigt dryg natt så börjar jag äntligen kvickna till. Inatt har bebisen möblerat om i sin bostad och foglossningen har varit riktigt stygg.
Inte nog med att foglossningen i bak har fått svanken att kännas svullen och vätskefylld så har fogen i fram börjat stöka så ljumskarna har ilat. Det var min natt det. Jag har vaknat flera gånger och ville på toa men kom inte upp. Inte heller vill jag väcka Fredrik, som skulle upp och jobba 06, för att han skulle putta upp mig ur sängen.
Men till slut blev det äntligen morgon!
Tyvärr fick jag avboka personalmötet jag skulle på imorse. Insåg att det inte riktigt skulle funka att ta sig till gamla stan, när jag inte ens tar mig till 10 meter toaletten. Jag skulle också ha bakat småkakor men ställer in det pga graviditet. Jag tänker lyssna på kroppen och högst göra lite dekorationer till cupcakesen, som jag hoppas att jag kommer fixa. (Worst case får jag bjuda på bara cupcakesdekorationer på kalaset i helgen)
I tisdags var det ju tentan, plus att jag var till läkaren och sedan handlade mat. Så då släpade jag på all litteratur och matsäck i flera timmar och sedan också den innhandlade maten. Trots att jag inte får bära alls, jag veeeet..
Igår åkte jag med till Fredriks jobb eftersom jag, Malin och hennes kompis Agnes skulle vara statister i programmet. Det gick både snabbt och bra! Det var hemskt kul också! Lite svårt var det dock när vi skulle improvisera fram ett svar till en reporter. Är man nybörjare så är man, men jag förstår varför min dröm om en skådespelarkarriär aldrig ens tog fart när jag var yngre.
Här är vi iallafall i våra snygga outfits. Det syns rätt tydligt att det inte direkt är CSI vi filmade för, barnprogram is the shit!
Men att jag har ont idag är väl inget som förvånar mig egnetligen. Igårkväll var det riktigt tufft och jag märkte hur tjurig jag var. Stackars Fredrik.. Jag fick panik över att vårat kök är så litet (?), och så ville jag gråta av den anledningen. Vi satte upp två hyllor som jag önskat länge och fick äntligen upp en tavla, men då blev jag ledsen för att vi tog ner två foton på Fredriks brorson. Så ville jag gråta igen, trots att det blev jättefint. Plus att jag hade väldigt ont. Och det var lite stökigt överallt.
Jag orkar inte med mig själv ibland. Fredrik var som vanligt världens snällaste och pratade med snällaste rösten när jag var snäsig, samtidigt som han bara fixade allt och kramades. Han är alldeles för bra alltså.
Kommentera