Idag måste jag skriva lite om nöjdångest. Kan man ens ha det? Jag har det. Fast jag har förstås ångest för det mesta. Men nöjdångest är något som tar över all annan ångest just nu.
Jag har alltså ångest för att jag är nöjd. Dåligt samvete för att vi har det så bra. Trams, tycker vissa men jag kan inte rå för det.
Många gånger när folk frågar saker om vår vardag med Lykke kommer frågan med en negativ ton och nästan mer som ett konstaterande: "Visst skriker hon mycket?", "Egentiden är bortblåst för dig va?" eller "Ni sover väl aldrig?",
Lykke skriker inte mycket. Hon hade en kolikperiod och jäklar i min lilla låda vad hon skrek. Följdfrågan på det var oftast om jag ångrade mig, ville dra eller kasta iväg henne. Men jag kände aldrig så, jag blev bara ledsen och ville trösta. Nu är det förbi och hon skriker rätt sällan, visst visar hon missnöje ibland men det måste hon få göra.
Jag har egentid så fort hon sover, är nöjd i selen/på golvet/i sängen eller när hon är hos Fredrik. Alltså nästan när jag vill.
Vi sover jämt. Lykke somnar 22 och sover till 10-11 med ett till tre matuppehåll.
Jag har det med andra ord riktigt bra. Om vardagarna gör vi, jag och Lykke, vad som faller oss in. Träffar Sofie och Vincent, städar, promenerar, ser på tv, eller stannar i sängen. Går på någon mammagrupp ibland och planerar att gå på sångstund på öppna förskolan inom kort, än har vi inte tagit oss dit pga förkylning.
På helgerna när pappa Fredrik är hemma så umgås vi som en familj. Vi åker på loppis eller gör andra roliga saker. Ibland stannar vi hemma och bara myser framför filmer.
Livet ser ungefär ut som det gjorde innan Lykke kom. Det enda som ändrats radikalt är att jag inte alltid kan äta frukost eller duscha när jag tänkt.
Men så är det egentligen med det mesta, saker blir gjort med kanske inte när jag/vi tänkt. Men det är inte så viktigt när det sker längre, bara att det sker. Jag inbillar mig att det funkar så bra för att jag inte pressar mig eller Lykke till något. Vi tar allt som det kommer och jag följer hennes "schema" blint.
Jag vet att alla inte har det såhär bra under bebistiden, därför får jag lite ångest. Nöjdångest.
Många som frågar saker förväntar sig att jag ska svara att det är skitjobbigt, vilket det också är vissa dagar såklart, men skulle jag svara att det ör "skitobbigt" så skulle jag ljuga. Men vi har också tuffa dagar, tex när Lykke är allmänt missnöjd, jag är på dåligt humör eller vi är trötta pga en jobbig natt.
Jag tycker ibland det känns som att jag skryter, eller överdriver när jag svarar på något. Jag blir rädd att folk ska tro att jag försöker vara "bättre". Men jag svarar bara ärligt hur vi har det.
Därför får jag nöjdångest. Jag oroar mig för hur andra ska se mig.
När jag skriver det här inser jag hur löjligt det är trots att ångesten hopar sig bara av att skriva om hur bra vi har det. Jag ska sluta ha ångest och bara vara nöjd istället.
Jag ska börja vara stolt över vår vardag!
