24 Jul

18:35

Förlossningsberättelse

5kommentarer
Här var det ett tag se jag var. Men med en perfekt anledning. 
Lykke är nu 17 dagar gammal och imorgon är det hennes "egentliga" födelsedatum. 
 
Jag har tänkt att jag ska skriva en förlossningsberättelse då det hela inte alls gick som det var tänkt, utan bättre.
Så nu kör vi: 
 
Den 6 juli klockan 22 började det hända grejer i min mage. Mensvärk tänker jag (?). Jag la mig i soffan och sov en timme för att sedan lägga mig i sängen. Efter midnatt hade jag vridit och vänt på mig länge och valde att kliva upp för att inte väcka Fredrik. Jag vaknade omkring i lägenheten och såg på Tv om vartannat.
Mensvärken hade ökat i intensitet och hade små toppar av smärta så jag försökte mig på att klocka. Det visade sig snart att jag hade många och rätt reglebundna (smärtsamma) sammandragningar men jag tänkte att det skulle gå över, tror jag iallafall.  Efter att ha klockat dem fram till 4-5 någon gång så ringde jag till förlossningen för att fråga om råd, fick det klassiska rådet att duscha och ta alvedon och hålla mig hemma så länge det gick. Inga problem tänkte jag och tog en dusch. Som av magi så gick allt över uder duschen, men så fort jag klev ut så återkom smärtan.
 
Jag återgick till soffan och fick börja andas igenom smärtan. Tänkte att jag skulle väcka Fredrik vid 8 och berätta att jag hade ont, eftersom det säkert bara var förvärkar. Trots att jag gått hela natten med värkar så kopplade jag inte att det var på riktigt. Ena sekunden tänkte jag att det var på gång för att nästa sekund köra över mig själv och tycka att jag inte borde vara så fjantig. Bebisen skulle ju inte födas förrän den 25:te!
 
Tv-programmen ändrades men klockan blev aldrig mer än 6.45. Jag höll på att få ett psykbryt. Jag hade ont och ville väcka Fredrik. Kollade tillslut på mobilen och insåg att hon nästan var 8.30. Klockan jag stirrat på innan hade stannat. Ungefär då började jag inse att jag inte mådde så bra, eftersom jag trott att klockan var 6.45 i nästan två timmar. Jag väcker Fredrik och sen går det utför. Jag får såna kraftiga värkar att jag måste sätta mig på huk varje gång. Jag börjar känna panik. 
Fredrik får ringa till förlossningen för jag kan inte prata, vi får komma in och blir inskrivna på SÖS klockan 9.41. Det är egentligen här allt börjar. (Skriver med hjälp av min journal)
 
Jag blir undersökt och är öppen 3 cm och livmodertappen är helt utplånad, bebisen "hänger i cx" vilket menas att hon hänger extremt långt ner vilket orsakar väldigt mycket smärta. Eventuellt kan bebisen ha legat så ända sedn midsommar. Jag blir uppkopplad på CTG för att mäta värkar och bebisens hjärtljud.
 
 
Klockan 10.45 får jag gå till badet för att slappna av och kunna jobba igenom värkarna, barnmorskor kommer in lite då och då för att lyssna på bebisen. När vi återvänder från badet (som strikt var lagt till 40 minuter) så blir jag återigen uppkopplad på CTGn. Klockan 12.10 berättar barnmorskan att vår bebis har för höga hjärtljud, därför all denna koll med CTG och diverse verktyg. Bebisen ska ha hjärtljud under 150 under en förlossning, medan vår har över 165. Detta upptäcktes redan då vi kom in. Hon meddelar att de vill sätta en skalp-CTG på bebisens huvud för att få en mer exakt övervakning. Ungefär här säger jag att jag räknar med att åka hem snart med råd om alvedon, varpå barnmorskan skrattar och skakar på huvudet. Här ska bli bebis!
 
Klockan 12.12 sätts denna CTG, och det gör fruktansvärt ont. Vattnet går och jag är fortfarande bara öppen 3 cm men har nu serverats lustgas. Lustgasen gjorde inget alls för mig utan jag blev bara yr och frustrerad, det kändes som om jag skulle kvävas.
 
12.34 får jag två sorters medicin förebyggade mot feber. Vet ej om det gällde mig eller bebisen, men någon av oss kunde visst få feber. 
 
12.55 är jag kraftigt smärtpåverkad sedan ett tag. Jag mår hemskt dåligt och får ofta panik då mina värkar inte låter mig vila. Jag har2-3 värkar i rad utan att de hinner gå ner till 0 innan näst tar fart. Smärtan är extrem och jag kan inte kontrollera min kropp. BM ringer på narkos för att ge mig epidural. Nålrädd som jag är så får jag ytterligare lite panik över att jag ska få EDAn, trots att jag vill ha den.
 
13.02 börjar jag kräkas av smärta. 
 
13.15 dokumenteras bebisen höga hjärtljud återigen. Även att pat (jag) är oerhört smärtpåverkad och narkos är upptagna men påväg.
 
13.22 får jag EDA. Jag är livrädd under tiden och i detta tillfälle så vill jag verkligen inget alls mer.  Att få den var inte så fruktansvärt som jag trodde, men lokalbedövningen innan gjorde ont. Under tiden var jag jätterädd och fick hållas ner då man absolut inte får röra sig under proceduren. Att ligga still var omöjligt för mig då jag inte hade kontroll över min kropp uder värkarna. 
 
14.00 "God effekt av EDA." Jag tar tillfället i akt och kan till och med vila, hamnar i min egen värld och känner att jag inte bryr mig om något. Under tiden jag vilar görs ett byte av barnmorskor. 
 
14.10 vill nya barnmorskan göra en undersökning innan jag ska få sova vidare. Hon gör en undersökning och ser lite misstänksam ut utan att berätta varför mer än att "det ser bra ut". Hon hämtar in gamla barnmorskan igen för att få råd. Och visst hade hon haft rätt: jag är öppen 10 cm. på mindre än två timmar har jag öppnat mig 7 cm. Jag får gå och kissa, men den där vilan kan jag glömma.  Jag får stå på knä en stund och bollas sen runt litegrann. Mår fortfarande bra efter EDAn och har det rätt trevligt då den nya barnmorskan är helt underbar.
 
15.10 säger hon att det är dags att krysta, och jag känner att hon är helt knäpp. Jag har ju inte ont! Värkarna känns ju, men är hanteringsbara. Ska det inte göra superont? Jag är fortfarande lite fast i tänket att jag snart ska få åka hem med alvedon.
 
Okej. Det gör skitont att krysta. 
 
15.20 får jag ligga på sidan ett tag och det funkar verkligen inte för mig. Jag har så ont och känner mig så svag. Jag upplever verkligen att jag inte kommer klara det. 
 
15.32 får jag lägga mig på rygg. Fortfarande upplever jag att det inte går. Jag orkar inte!
 
15.34 konstateras att jag är värksvag och får värkstimulerande dropp. Nu händer det grejer! Från att endast orka krysta två gånger/värk så orkar jag nu fyra gånger/värk. Barnmorskan berättar också att bebisen har fastnat på "en kant". Så hon trycks ner vid varje krystning, men glider upp igen då jag inte orkar trycka ner henne ordentligt.
Någon gång kom en läkare in som ville vara med på förlossningar och jag har dragkamp med henne för att hitta rätt muskler. Dragkampen var bästa beslutet för det var med hjälp av den som det började hända grejer.
 
Ungefär 15.50 ber jag BM om en sluttid trots att jag inte ens såg en klocka. Visste inte ens om det var natt eller dag, men ville ha en sluttid, jag var så trött. BM ler och säger att hon inte vill säga något hon bara är 90% säker på, hon gör bara saker till 100%. 
 
15.58 den 7 juli föds en flicka med kort navelsträng. Hon hamnar på min mage, och det är jag som först utbrister att det är en tjej. Chocken över att barnet saknade snopp var stor, eftersom jag var sååå säker på att det var en pojke. Lyckan är total, vi gråter och jag hamnar i någon form av lyckochock. 
 
Fredrik klipper navelsträngen och flickan läggs på mitt bröst. Vi har blivit föräldrar.
 
 
16.13 kom moderkakan och sedan undersöks jag. Jag klarade mig från bristningar trots att jag öppnade mig extremt fort och vår dotter föddes med ena armen framåt, superman-style. 
 
18.14 flyttas vi till BB. Hela vår lilla familj. 
 
Det var min förlossningberättelse. Hoppas den är till nytta för någon eller bara intressant läsning för nyfikna!
 
När jag tänker tillbaka så tycker jag att min förlossning var fantastisk. Visst hade jag skitont och ville bli avlivad några gånger, men det var ändå så fantastiskt. Det gick relativt fort och vi alla mådde bra när allt var över.
Men i och med att det gick så fort så hann jag aldrig riktigt förstå vad det var som hände, så det känns lite som att jag missade förlossningen trots att jag var mitt inne i den. Jag låg hela tiden och väntade på att någon skulle säga "så, då var det bra där, ni kan åka hem och vila lite så ses sen vi när ni ska föda barn.", men det var det ingen som sa, och plötsligt hade jag en bebis på magen. 18 dagar för tidigt.
Men egentligen har jag inte riktigt fattat än att Lykke är vår. Att hon låg och grodde i min mage innan jag födde fram henne känns för overkligt. Men man kommer väl in i det, för jag vill inte behöva lämna tillbaka henne för allt i världen. Hon är ju hela världen! 
 
 
 
  
 
Livet Lykke
Kommentera

11 Jul

14:15

130711

4kommentarer

Vilka besöksrekord bloggen haft de senaste dagarna! Undra vad det kan bero på? ;)

130707 valde vår dotter att möta världen! Ja, ni läste rätt: Dotter! Det blev alltså en tjej. Världens vackraste lilla tjej!
50 cm lång och en vikt på 3360gram, trots att hon var 18 dagar tidig.

I korta drag så kände jag av något vid klockan 22 kvällen innan. En molande värk. Jag kunde inte sova då det eskalerade hela tiden. Vid 02 klev jag upp ur sängen och la mig i soffan för att klocka värkar. Vid 05 ringde jag förlossningen då det började göra ont och jag hade 2-4 värkar/10 minuter men de rådde mig att härda ut så länge det gick. Väckte Fredrik vid 8.30 (då jag mest stod på huk och grymtade) och vi blev inskrivna ca 9.50.
Då var jag öppen 3 cm och hon hängde extremt långt ner plus att hon hade för höga hjärtljud. Mellan 12.30 och 14.30 öppnade jag upp mig från 3 till 10 cm i en rasande fart, och ut kom hon 15.58.

Mycket klockslag! Men så gick det till, kort sagt. En snabb förlossning! Kommer skriva en mer detaljerad förlossningsberättelse när jag är redo, än är jag liiiite för hormonell för att göra det ;)

Nu myser vi bara och försöker hitta en vardag som funkar för oss allihopa. Tösen har nästan fått ett namn, men vi håller det för oss själva tills vi är 100% säkra. Bjuder på lite bilder på vårt underverk:

Graviditet Livet Lykke
Kommentera

03 Jul

22:04

130703

1kommentarer
Man hamnar lite i en konstig bubbla redan innan bebisen har kommit. Efter bebisens ankomst så ska man ju hamna i den kända "bebisbubblan", men vad kallas den innan? Eller är det bara jag som har hamnat i "pre-bebisbubblan" sedan någon vecka tillbaka?
Energinivån är på noll och lika nivån på engagemanget i varadagen. Jag orkar inget och känner för en gångs skull att det gör inget heller! Dagarna bara försvinner och jag minns knappt när jag pratade med någon som inte är barnmorskan eller Fredrik sist (Eller ja, om man inte räknar med de jag träffade i stugan, på vägen hem och Johan och Stina). Almanackan gapar tom förutom barnmorskebesök varannan vecka. Klockan är ett helt oviktigt redskap då vi äter och sover när vi känner för det.
 
Men som sagt, jag känner att det gör inget. Folk finns kvar sen. Vardgen finns kvar sen. Almanackan kommer fyllas sen. Klockan fortsätter gå.
Jag tror att jag behöver få lalla omkring här i min egen lilla värld. Jag pillar lite på blommorna, tar tupplurar, känner efter för mycket, klappar Charlie, viker kläder, funderar på saker och googlar allt möjligt. Fredrik gör ungeför samma men ser en massa filmer/serier och passar upp på mig och mina svullna fötter.
Jag försöker hålla mig uppdaterad och uppdatera på facebook och instagram iallafall. Men bara det att hålla reda på vart jag har mobilen, phju, vilken pärs!
 
 
 
På fredag går vi in i vecka 38 av 40. Det är alltså nära. Så nära! Jag är less på att vara så hemskt svullen att fötterna och benen gör ont. Jag är less på att svettas genom handflatorna bara för att jag är så fylld med vätska i händerna. Och jag är less på dessa förvärkar. Less på att ha sån foglossning att jag måste oroa mig för om jag sprack i hela skrevet när jag tog ett steg.
Idag har jag haft mensvärksliknande smärtor i ryggen nästan hela dagen, många sammandragningar där vissa gör ont och är regelbundna plus att jag känner mig trött och hungrig konstant. Jag är lite less på att känna så med.
Jag är inte så himla pepp idag faktiskt. Det var jag inte igår heller. Eller förra veckan. Men veckan innan dess, då var jag fortfarande pepp. Man ska väl vara tacksam att graviditeten var kul i 36 veckor iallafall.
 
Vi får se om den där trippen till Skåne blir av nästa vecka. Kanske har det kommit en bebis redan då eller kanske så finns inte orken att åka, vi får se. Men så är det i den här bubblan, i vår bubbla, vi tar dagen som den kommer utan dåligt samvete.
 
 
Graviditet Livet
Kommentera

01 Jul

09:55

130701

2kommentarer
Då var vi åter på hemmaplan efter 10 semesterdagar i stugan uppe i Rättvik.
Vi började med att fira midsommar tillsammans med ett helt gäng fina vänner som kommit upp på besök. Vi åt midsommarmat, drack gott och hade det så himla fint hela helgen. Vi ser fram emot att den här traditionen rotat sig.
Medan gänget partade nästan hela natten så gjorde jag kväller vid 01, jag kände mig lite konstig. Under nattens gång så hade jag mycket sammadragningar, illamående och molande värk i ryggslutet. På lördagen var mitt energiförråd tömt och jag kände mig sjuk. Vännerna åkte in till byn för att käka på en restaurang men jag stannade hemma för att vila. Runt 17 fick jag en spark i stjärten (över internet) av en vän i Gävle så jag ringde in till förlossningen för att få råd, med de ville ha in mig för en koll på en gång. Eftersom Frerdrik inte riktigt var körbar pga midsommaraktiviteterna så fick Emma äran att spendera sin kväll med att köra oss till Falun. 
 
Väl inne på Faluns förlossning så kopplades vi upp på CTG som visade att bebisen mådde bra, men jag hade regelbundna sammandragningar. Efter en undersökning visade det sig att min tapp nästan var utplånad, det fanns knappa 1 cm kvar av de normala 5 cm och jag var redan öppen 1 cm. Bebisen var alltså sugen på att födas 22 juni, mer än en månad för tidigt!
Sjukvårdpersonalen diskuterade ett tag hurvida de skulle göra, låta bebisen komma eller försöka pausa det. De beslutade sig sedan för att ge mig stoppande medicin, då de tyckte att bebisen behövde åtminstonde några dagar till i magen. Så där är vi nu. Bebisen kan komma när som helst. Den behöver bara säga till så lyder min kropp. Jag har fortfarande mycket sammandragningar, men de är inte regelbundna. Jag har kraftiga förvärkar ofta, molvärk i rygg och mage och foglossningen i blygdbenet är hemskt smärtsam. Min fötter och vader är så svullna dygnet runt att endast foppatofflorna går på, och stödstrumpor har plötsigt fått placeboeffekt.
Nu blir det till att hålla oss hemma och bara vänta, jag kan inte uttrycka i ord hur tacksam jag är att Fredrik är hemma med mig hela juli. Personalen i Falun trodde inte att det skulle dröja så länge till, plus att de trodde att förlossningen kan gå rätt fort eftersom en del förarbete är "avklarat" nu. Vi är dock tacksam om hen inte kommer innan fredag, för då går jag in i vecka 38 (37+0) och bebisen räknas inte längre som prematur.
 
Så idag ska vi göra klart allt här hemma, hämta vagnen och packa BB-väskan. Vi måste försöka vara lika redo som bebisen. Jag ser fram emot besöket hos barnmorskan på onsdag, troligen får jag en uppdatering på läget downstairs, om jag öppnat mig mer eller om det är stabilt för tillfället.
 
Idag är det 24 dagar kvar till beräknat födelsedatum, men vi får väl allt se. Att det idag är 1 juli känns riktigt konstigt, i juli ska vi få barn. Förhoppningsvis i juli, eventuellt augusti.
 
Hela den här händelsen har fått mig att dels längta tills det här är över, men det har också skrämt mig lite. Jag mådde så himla dåligt i så många timmar utan att förstå varför. Plus att jag var slut efter dessa realtivt få timmars jobb. Men det som skrämmer mig allra mest var att jag inte fattade alls! Jag trodde att jag var lite sjuk och gnällig. Inte att bebisen ville ut. Men nästa gång, då ska jag allt förstå att det är förlossning på gång. 
 
Bjussar på ett gäng bilder från vår härliga semester! Vi har grillat, solat, vilat, läst, sett film, och egentligen bara latat oss utan varken koll på tid eller dag. Helt underbart!
 
 
 
Bara bästa Charlie Graviditet Livet
Kommentera