11 Oct

09:18

131011

0kommentarer
Igårkväll kände jag att det började bli ohållbart. I fyra veckor har jag varit förkyld i varierande styrka, och sen några dagar tillbaka har jag förädlat ignorerat ett tryck i ansiktet.

Igårkväll började det göra hemskt ont i tänderna och jag visste hur morgonen skulle bli. 
Exakt såhär. Jag har så fruktansvärt ont i ansiktet, speciellt om jag lutar mig framåt, rör mig eller ligger platt. Det spänner i kindtänderna, ögonen känns som om de ska hoppa ut och kindbenen kämpar med att stanna på plats. 

Det värsta är att smaksinnet är puts väck också. Jag kan alltså inte tröstäta med gott resultat.

En av mina största rädslor är nässpray, det är vidrigt. Sist jag hade problem så fick Fredrik brotta ner mig för att kunna få in lite spray i min näsa. Igår bad jag om det frivilligt, det visar ungefär hur illa det är nu.

Fredrik jobbar, min familj bor långt bort likaså min Therese. Så det är jag och min bihåleinflammation som ska ta hand om Lykke idag. Utan att mitt ansikte sprängs.

Challenge accepted.


Livet Lykke
Kommentera

10 Oct

09:29

131010

0kommentarer
Lykke är nu 3 månader och själv är jag kvar på BB. Märkligt hur det kan bli.

Lykke kan:
Skratta och le
Upprätthålla ett längre "samtal"
Hänga i babygymet och snacka med kompisarna 
Känna igen mamma, pappa och Charlie 
Slå omkull saker, då hon vill greppa saker men inte riktigt har tekniken än
Se sina fötter
Blåsa salivbubblor

Hon är fortfarande riktigt stark i nacken och kan själv kika vart hon vill. Hon är väldigt bestämd och tycker inte längre om att ligga på rygg som en bebis i famnen, utan vill sitta så hon ser.
Hon trivs i vagnen men tycker att vår nya bärsele är toppen. Hon kommer nära den som bär och ser allt!



Hon tycker om när man formar munnen till en cirkel och säger "ooooooo", och när man sträcker ut tungan. Hon har börjat härmas lite både med cirkelmunnen och med att sträcka ut tungan. 
Hon dreglar kopiösa mängde och gnager på allt! 

Hon älskar när man gör pruttar på magen, låren och kinderna. Då skrattar hon högt och jollrar.
Sömnen följer fortfarande samma härliga mönster, ca kl 22-10 med 1-3 matuppehåll.


Favoritsången är "Nyss så träffade jag en krokodil" och favoritboken är "LillZlatan och morbror raring".

Hon älskar människor och pratar med de flesta. Får hon svar så ler hon med hela ansiktet. Men mamma och pappas famn är de bästa.

Snuttefilten är en stor trygghet och gosedjur är himla roliga att snacka med! 



Just nu är hon mitt i en påfrestande fas, speciellt för henne. Hon blir rädd, ofta när hon ligger på rygg. Då gråter hon tills luften är slut och mitt hjärta spruckit. 
Ibland glömmer hon hur man äter och det blir kaos i lillhjärnan. Då har vi fått räddat situationen med en flaska bröstmjölk från frysen för att få henne lugn så hon kan komma på hur tutten funkar. Tröttheten kommer som en käftsmäll och hon blir övertrött på en sekund.
Det känns lite som att Lykke blivit en minibebis igen. 

Enligt BVC var allt ovanstående typiska tecken på en "klassisk" 3-månadersfas. Så vi rider ut stormen bara. BVC-sköterskan gav oss några bra råd:
•Följ Lykke
•Håll henne i famnen när hon vill
•Lägg inte ner henne om hon inte vill
•Finns där hela tiden 
•Ge henne ersättning när hon vägrar bröstet, om vi ej har mjölk i frysen

Bra råd tyckte jag, som vi redan följer (förutom ersättning som jag vill undvika i största möjliga mån). Eftersom Lykke troligen är ganska rädd och förvirrad så gör vi vårt bästa för att hon ska känna sig trygg med oss.


Hon växer och växer medan jag kämpar för att hänga med. Även om jag inte hänger med så blir jag stoltare för var dag som går, vår lilla sprallbralla. 



Livet Lykke
Kommentera

09 Oct

09:22

131009

0kommentarer
Klibbiga handflator möblerar om i mitt ansikte och två fötter flaxar i luften. En svettig panna borrar sig djupare och djupare in i mitt bröst, som om hon vill krypa in i mitt skinn och vila mot mitt hjärta. 
Hon har feber. Närmare 38,5. Det är mycket för en liten Lykk.

Det är en bieffekt av vaccinationen igår. Hon grät när de stack henne och lika gjorde jag. Vem som grät mest är svårt att säga. Men det var tur att Fredrik var där.
Hela dagen igår kände jag mig hemsk som utsatte henne för sprutorna. Sprutor är hemskt. Hon blev så ledsen och hon är så liten. När man är så liten ska man slippa allt jobbigt. 

Idag är en ny dag, som startar med gråt och hög feber. Inatt har hon vaknat varannan timme i tårar, fäktandes med små armar och ben.

Jag har inte kunnat göra något förutom att krama, vagga och trösta. Jag försöker vara stark så hon ska känna sig trygg, men jag misslyckas säkert. 
För övertygelsen om att detta egentligen är mitt fel skiner igenom hela jaget, som världens ljusaste nattlampa.



Livet Lykke
Kommentera

09 Oct

09:12

131009

0kommentarer
I lördags var det Lykkes dopdag. Det blev en fin ceremoni och en fin fest. Trots att Lykke bajsade ner hela sig i Tessans famn sekunder innan prästen skulle hålla henne. 

Det var dock tråkigt att vi inte fick tag i en större lokal, för det var många vi hade önskat att var där med oss. Att begränsa sig till 50 personer var svårt! 

Stort tack till alla gäster som närvarade! Tack för alla fina presenter, alla foton ni tog och för att ni förgyllde dopet med er närvaro. 
(Och ett extra tack till er som hjälpte till med förberedelser och städningen, hade inte klarar det utan er!)







Livet Lykke
Kommentera

04 Oct

09:04

131004

1kommentarer
Klockan är 9 och jag har redan hunnit dragit i mig en latte och målat naglarna. 
Plus att jag har hunnit sega mig i soffan, gå på toaletten och fundera över livet. Pillat med lite klippspill har jag också gjort, radat upp det i raka linjer, cirklar och lagt det i formen av ett hjärta.
Men gått och lagt det i soporna där det hör hemma har jag icke gjort. 
 
Barnet sover. Hon knorrar lite i sovrummet ibland och jag hör hur hon flaxar med armarna så täcket frasar. 
Igår på dagen var hon så ledsen, övertrött. När jag tillslut lämnade henne i sängen (efter, vad som kändes som, en evighets försök till nattande) för att hämta något så somnade hon tvärt.
Helt själv, bara sådär liksom. "Ja, okej då" sa jag. "Sov gott." 
 
Imorgon är det dags för Lykkes dop och troligen är det därför jag är vaken så här "tidigt". Nervositeten spökar. 
Ungefär allt som kan gå fel har gått fel. Allt ifrån antalet gäster till lokal och klädsel. Detta gör morgondagen till ett stressigt kaos, men jag hoppas att det i slutändan blir ett fint minne. Om jag kommer minnas något vill säga. 
 
På 1,5 timme ska vi ha dekorerat lokalen och dukat för 50 personer. Innan klockan 9.00 ska vi har gjort oss klara, kokat pasta (för 50 personer), skurit isbergssallad (för 50 personer) och kört allt till kyrkan. Plus att Lykke ska hållas nöjd och glad.
Hjälp.
 
Men det är imorgon. Nu ska jag njuta av lugnet, klappa Charlie och vänta på att tjejen i mitt liv ska vakna. 
För nu borde hon vakna snart. Får man väcka bebisar?
 
 
 
Livet Lykke
Kommentera

02 Oct

23:58

131002

0kommentarer
Efter en lång dag lägger jag mig med Lykke. Klockan har hunnit blivit mycket då jag smet upp en sväng efter att hon somnat vid 22. Hon vaknade såklart inom en kvart och saknade min närhet. 
Närhet tänker jag inte neka henne så jag återvände till sängen. Hon somnar om snabbt och jag ligger stilla och lyssnar.
Jag hör tevens surr i vardagsrummet, hur Fredrik klickar med datorn och Lykkes lugna andetag i snuttefilten hon har kilat in i min armhåla. 
Jag känner hur någon slags harmoni landar i kroppen. Välkända ljud och värmen under täcket gör att jag slappnar av och drömmer mig bort till framtiden. Den där framtiden som plötsligt är rätt nära och verklig. Den bästa sortens dröm.

För idag fick vi ett trevligt brev i brevlådan. Därför kan jag ligga här och drömma om den där framtiden som står runt knuten. Därför kan jag drömma om hur jag ska inreda Lykkes alldeles egna rum.

Trots att jag alltid vill stanna i nuet, så längtar jag framåt. Men inte allt för långt framåt. Jag längtar bara alldeles runt knuten.



Livet Lykke
Kommentera

02 Oct

21:29

131002

0kommentarer
Igår på bussen började jag och en tjej som också hade barnvagn att småprata lite. Eller ja, Lykke drog igång samtalet genom att vrålstirra, skratta och dregla åt den stackars människan. Tjejen tog det dock med ro och var en sån härlig person som gav Lykke den uppmärksamhet hon sökte. De hade ett riktigt fint samtal. 

Men, i den här tjejens barnvagn låg en bebis (thank god!). Bebisen var bara 9 dagar. Den var så liten att den knappt syntes i vagnen. En liten eka på ett stort hav. Lykke blev oväntat (den mest troligt lika oväntade) färjan i poolen helt plötsligt.

Att Lykke var den där lilla ekan bara för 2,5 månad sedan är helt ofattbart. Min stora tjej! 


Nyfödd liten eka VS sprallig färja. 
Kärleken växer med båtstorleken brukar man väl säga? 


Livet Lykke
Kommentera

01 Oct

09:43

131001

0kommentarer
Jag vaknar förvirrad, men fylld av en varm känsla. Klockan visar 09.01 och bebisen sussar tungt bredvid mig. Jag inser snabbt att jag ligger hemma i min egen säng.
Vi är inte på väg till Hawaii utan det var bara en dröm. Fan. En sekunds ångest sköljer över mig. 
 
Hawaii är paradiset. Jag längtar tillbaka så fruktansvärt mycket. Ibland lite olidligt mycket. Men jag vet att vi kommer åka tillbaka, och då ska vi visa Lykke alla magiska platser. Bland annat platsen där Fredrik friade, stranden där vi såg valarna och North Shore. Hon kommer älska det. 
Tills dess ska jag visa våra foton och berätta för henne om varje detalj. Allt ifrån hur det doftar till hur bara jag och Fredrik visste att hon låg i min mage och att hon därför var med oss, varje sekund. 
 








Livet Lykke
Kommentera

27 Sep

11:03

130927

2kommentarer
Idag måste jag skriva lite om nöjdångest. Kan man ens ha det? Jag har det. Fast jag har förstås ångest för det mesta. Men nöjdångest är något som tar över all annan ångest just nu. 
 
Jag har alltså ångest för att jag är nöjd. Dåligt samvete för att vi har det så bra. Trams, tycker vissa men jag kan inte rå för det.
 
Många gånger när folk frågar saker om vår vardag med Lykke kommer frågan med en negativ ton och nästan mer som ett konstaterande: "Visst skriker hon mycket?", "Egentiden är bortblåst för dig va?" eller "Ni sover väl aldrig?", 
Lykke skriker inte mycket. Hon hade en kolikperiod och jäklar i min lilla låda vad hon skrek. Följdfrågan på det var oftast om jag ångrade mig, ville dra eller kasta iväg henne. Men jag kände aldrig så, jag blev bara ledsen och ville trösta. Nu är det förbi och hon skriker rätt sällan, visst visar hon missnöje ibland men det måste hon få göra.
Jag har egentid så fort hon sover, är nöjd i selen/på golvet/i sängen eller när hon är hos Fredrik. Alltså nästan när jag vill. 
Vi sover jämt. Lykke somnar 22 och sover till 10-11 med ett till tre matuppehåll. 
Jag har det med andra ord riktigt bra. Om vardagarna gör vi, jag och Lykke, vad som faller oss in. Träffar Sofie och Vincent, städar, promenerar, ser på tv, eller stannar i sängen. Går på någon mammagrupp ibland och planerar att gå på sångstund på öppna förskolan inom kort, än har vi inte tagit oss dit pga förkylning. 
På helgerna när pappa Fredrik är hemma så umgås vi som en familj. Vi åker på loppis eller gör andra roliga saker. Ibland stannar vi hemma och bara myser framför filmer. 
 
Livet ser ungefär ut som det gjorde innan Lykke kom. Det enda som ändrats radikalt är att jag inte alltid kan äta frukost eller duscha när jag tänkt.
Men så är det egentligen med det mesta, saker blir gjort med kanske inte när jag/vi tänkt. Men det är inte så viktigt när det sker längre, bara att det sker. Jag inbillar mig att det funkar så bra för att jag inte pressar mig eller Lykke till något. Vi tar allt som det kommer och jag följer hennes "schema" blint.
 
Jag vet att alla inte har det såhär bra under bebistiden, därför får jag lite ångest. Nöjdångest. 
Många som frågar saker förväntar sig att jag ska svara att det är skitjobbigt, vilket det också är vissa dagar såklart, men skulle jag svara att det ör "skitobbigt" så skulle jag ljuga. Men vi har också tuffa dagar, tex när Lykke är allmänt missnöjd, jag är på dåligt humör eller vi är trötta pga en jobbig natt.
 
Jag tycker ibland det känns som att jag skryter, eller överdriver när jag svarar på något. Jag blir rädd att folk ska tro att jag försöker vara "bättre". Men jag svarar bara ärligt hur vi har det.
 
Därför får jag nöjdångest. Jag oroar mig för hur andra ska se mig. 
När jag skriver det här inser jag hur löjligt det är trots att ångesten hopar sig bara av att skriva om hur bra vi har det. Jag ska sluta ha ångest och bara vara nöjd istället. 
Jag ska börja vara stolt över vår vardag! 



Livet
Kommentera

26 Sep

12:59

130926

0kommentarer
Jag har en hel del bristningar på magen i en härlig färgskala från vit till lila. Huden på magen är inte bara randig utan också degig, och ett litetlitet put finns från naveln och nedåt. Och naveln, ja den har blivit som en svart hål utan att den ens är smutsig, den är liksom bara rund och mörk av oklar anledning. Rakt över magen löper också min hormonrand. 
Av allt ovanstående så är det bara putet jag har lite komplex för. Bristningarna har jag börjat trivas med, de är en del av mig, och hormonranden var något jag längtade efter som gravid. Fortfarande tycker jag att den lilla randen är så fin och jag vill aldrig att den försvinner. 

Putmagen kommer försvinna. Herregud, det har bara gått två och en halv månader sedan jag såg ut som en ballong! 
Jag tänker inte dras med i andra mammors träningshets. Jag tänker inte starta ett krig mot vågen. Jag tänker inte skämmas över min kropp. Jag tänker njuta av att vara nöjd. 

För plötsligt är jag nöjd. Nöjd med min kropp och med mig själv som mamma. 
Jag och min kropp skapade Lykke, bar henne och vårdade henne som den skatt hon är. Sen lyckades vi föda henne, jag och min kropp. Hon är perfekt tack vare oss, vilket team work! 
Nu är hon här och min kropp fortsätter se till att hon får näring och kan växa. Är det inte fantastiskt? 

Varför skulle jag utsätta mig för något jag upplever som onödigt och rent av jobbigt? 
Nej, jag tänker fortsätta njuta utan dåligt samvete. Jag tänker ta en promenad ibland för att jag vill, inte för att vågen eller samhället tycker att jag ska det. Jag önskar fler vågade känna som jag. 

Att jag vågar vara nöjd är nog mycket tack vare Fredrik, som var eviga dag säger något fint om mig. Om mig som mamma, person eller partner. Sånt får mig att växa enormt!

Så här ser Lykkes mamma ut idag, och hon trivs med det:


Och såhär ser Lykke ut idag, vår fina glada goa Lykke: 


Graviditet Livet
Kommentera

11 Sep

20:53

130911

1kommentarer
080911 föddes Charlie. För 5 år sedan alltså! Herregud så fort det har gått. Grabben har firat sin dag med vad han gillar mest; godsaker, sömn och mjuka filtar. Vi är så tacksamma för vår lilla kompis. Stoet grattis på 5-årsdagen Charlie! 

Vidare tänkte jag skriva lite om livet, som vanligt. Livet rullar på, dagarna går så fort och Lykke har blivit 2 månader och utvecklats en hel del. Hon kan plötsligt så mycket! Hon skrattar och ler för det mesta, vill se vad som händer runtikring henne och kan lyfta nacken och styra huvudet medvetet. Plus att hon kan rulla från mage till sida och ibland rygg. Nu börjat hon krypa ur storlek 50 och in i 56. Hon tycker om när jag sjunger och tycker det är hysteriskt roligt när man gör grimaser.


Bara bästa Charlie Livet Lykke
Kommentera

04 Sep

19:43

130904

0kommentarer

Oj vad tiden går! Jag förstår inte hur det är möjligt! I söndags var det 8 veckor sedan jag klämde ut världens bästa tjej.

Hon växer som ogräs och utvecklas varje dag. Sist hon vägdes var förra veckan och då vägde hon 5.1 kg och idag uppnådde hon en längd på 58 cm.

Hon både ler och skrattar helt plötsligt, "pratar" tillbaka och huvudet har hon full koll på nu.
Ett inrutat schema har hon också för det mesta. Vid 22 vill hon göra natt, sover till 3, ammar, sover vidare till 7-8, ammar, sover till 10. Sedan myser vi fram till 12 då hon somnar till 14. Resterande dagen flyter på lite olika men oftast sover hon minst en gång till innan vi gör natt.

Vart tog min lilla spädis vägen som vara åt och sov?!

Lykke har haft problem med magen då hon sväljer för mycket luft vid amning. Så det har varit mycket gråt och sömnlösa nätter. Men med hjälp av pysventil, att jag dragit ner på laktos och massa närhet så mår hon mycket bättre!

Jag älskar att vara mamma. Det är en sån ära att få vara just Lykkes mamma! Kärleken man känner är helt overklig! Hon är världens bästa bebis och allt funkar så himla bra. Visst har vi kassa nätter med pruttar och tårar, men det funkar ändå toppen. Jag trivs!
Det här är det bästa och viktigaste jag gjort i mitt liv. Livet är verkligen fantastiskt!

Livet Lykke
Kommentera

24 Jul

18:35

Förlossningsberättelse

5kommentarer
Här var det ett tag se jag var. Men med en perfekt anledning. 
Lykke är nu 17 dagar gammal och imorgon är det hennes "egentliga" födelsedatum. 
 
Jag har tänkt att jag ska skriva en förlossningsberättelse då det hela inte alls gick som det var tänkt, utan bättre.
Så nu kör vi: 
 
Den 6 juli klockan 22 började det hända grejer i min mage. Mensvärk tänker jag (?). Jag la mig i soffan och sov en timme för att sedan lägga mig i sängen. Efter midnatt hade jag vridit och vänt på mig länge och valde att kliva upp för att inte väcka Fredrik. Jag vaknade omkring i lägenheten och såg på Tv om vartannat.
Mensvärken hade ökat i intensitet och hade små toppar av smärta så jag försökte mig på att klocka. Det visade sig snart att jag hade många och rätt reglebundna (smärtsamma) sammandragningar men jag tänkte att det skulle gå över, tror jag iallafall.  Efter att ha klockat dem fram till 4-5 någon gång så ringde jag till förlossningen för att fråga om råd, fick det klassiska rådet att duscha och ta alvedon och hålla mig hemma så länge det gick. Inga problem tänkte jag och tog en dusch. Som av magi så gick allt över uder duschen, men så fort jag klev ut så återkom smärtan.
 
Jag återgick till soffan och fick börja andas igenom smärtan. Tänkte att jag skulle väcka Fredrik vid 8 och berätta att jag hade ont, eftersom det säkert bara var förvärkar. Trots att jag gått hela natten med värkar så kopplade jag inte att det var på riktigt. Ena sekunden tänkte jag att det var på gång för att nästa sekund köra över mig själv och tycka att jag inte borde vara så fjantig. Bebisen skulle ju inte födas förrän den 25:te!
 
Tv-programmen ändrades men klockan blev aldrig mer än 6.45. Jag höll på att få ett psykbryt. Jag hade ont och ville väcka Fredrik. Kollade tillslut på mobilen och insåg att hon nästan var 8.30. Klockan jag stirrat på innan hade stannat. Ungefär då började jag inse att jag inte mådde så bra, eftersom jag trott att klockan var 6.45 i nästan två timmar. Jag väcker Fredrik och sen går det utför. Jag får såna kraftiga värkar att jag måste sätta mig på huk varje gång. Jag börjar känna panik. 
Fredrik får ringa till förlossningen för jag kan inte prata, vi får komma in och blir inskrivna på SÖS klockan 9.41. Det är egentligen här allt börjar. (Skriver med hjälp av min journal)
 
Jag blir undersökt och är öppen 3 cm och livmodertappen är helt utplånad, bebisen "hänger i cx" vilket menas att hon hänger extremt långt ner vilket orsakar väldigt mycket smärta. Eventuellt kan bebisen ha legat så ända sedn midsommar. Jag blir uppkopplad på CTG för att mäta värkar och bebisens hjärtljud.
 
 
Klockan 10.45 får jag gå till badet för att slappna av och kunna jobba igenom värkarna, barnmorskor kommer in lite då och då för att lyssna på bebisen. När vi återvänder från badet (som strikt var lagt till 40 minuter) så blir jag återigen uppkopplad på CTGn. Klockan 12.10 berättar barnmorskan att vår bebis har för höga hjärtljud, därför all denna koll med CTG och diverse verktyg. Bebisen ska ha hjärtljud under 150 under en förlossning, medan vår har över 165. Detta upptäcktes redan då vi kom in. Hon meddelar att de vill sätta en skalp-CTG på bebisens huvud för att få en mer exakt övervakning. Ungefär här säger jag att jag räknar med att åka hem snart med råd om alvedon, varpå barnmorskan skrattar och skakar på huvudet. Här ska bli bebis!
 
Klockan 12.12 sätts denna CTG, och det gör fruktansvärt ont. Vattnet går och jag är fortfarande bara öppen 3 cm men har nu serverats lustgas. Lustgasen gjorde inget alls för mig utan jag blev bara yr och frustrerad, det kändes som om jag skulle kvävas.
 
12.34 får jag två sorters medicin förebyggade mot feber. Vet ej om det gällde mig eller bebisen, men någon av oss kunde visst få feber. 
 
12.55 är jag kraftigt smärtpåverkad sedan ett tag. Jag mår hemskt dåligt och får ofta panik då mina värkar inte låter mig vila. Jag har2-3 värkar i rad utan att de hinner gå ner till 0 innan näst tar fart. Smärtan är extrem och jag kan inte kontrollera min kropp. BM ringer på narkos för att ge mig epidural. Nålrädd som jag är så får jag ytterligare lite panik över att jag ska få EDAn, trots att jag vill ha den.
 
13.02 börjar jag kräkas av smärta. 
 
13.15 dokumenteras bebisen höga hjärtljud återigen. Även att pat (jag) är oerhört smärtpåverkad och narkos är upptagna men påväg.
 
13.22 får jag EDA. Jag är livrädd under tiden och i detta tillfälle så vill jag verkligen inget alls mer.  Att få den var inte så fruktansvärt som jag trodde, men lokalbedövningen innan gjorde ont. Under tiden var jag jätterädd och fick hållas ner då man absolut inte får röra sig under proceduren. Att ligga still var omöjligt för mig då jag inte hade kontroll över min kropp uder värkarna. 
 
14.00 "God effekt av EDA." Jag tar tillfället i akt och kan till och med vila, hamnar i min egen värld och känner att jag inte bryr mig om något. Under tiden jag vilar görs ett byte av barnmorskor. 
 
14.10 vill nya barnmorskan göra en undersökning innan jag ska få sova vidare. Hon gör en undersökning och ser lite misstänksam ut utan att berätta varför mer än att "det ser bra ut". Hon hämtar in gamla barnmorskan igen för att få råd. Och visst hade hon haft rätt: jag är öppen 10 cm. på mindre än två timmar har jag öppnat mig 7 cm. Jag får gå och kissa, men den där vilan kan jag glömma.  Jag får stå på knä en stund och bollas sen runt litegrann. Mår fortfarande bra efter EDAn och har det rätt trevligt då den nya barnmorskan är helt underbar.
 
15.10 säger hon att det är dags att krysta, och jag känner att hon är helt knäpp. Jag har ju inte ont! Värkarna känns ju, men är hanteringsbara. Ska det inte göra superont? Jag är fortfarande lite fast i tänket att jag snart ska få åka hem med alvedon.
 
Okej. Det gör skitont att krysta. 
 
15.20 får jag ligga på sidan ett tag och det funkar verkligen inte för mig. Jag har så ont och känner mig så svag. Jag upplever verkligen att jag inte kommer klara det. 
 
15.32 får jag lägga mig på rygg. Fortfarande upplever jag att det inte går. Jag orkar inte!
 
15.34 konstateras att jag är värksvag och får värkstimulerande dropp. Nu händer det grejer! Från att endast orka krysta två gånger/värk så orkar jag nu fyra gånger/värk. Barnmorskan berättar också att bebisen har fastnat på "en kant". Så hon trycks ner vid varje krystning, men glider upp igen då jag inte orkar trycka ner henne ordentligt.
Någon gång kom en läkare in som ville vara med på förlossningar och jag har dragkamp med henne för att hitta rätt muskler. Dragkampen var bästa beslutet för det var med hjälp av den som det började hända grejer.
 
Ungefär 15.50 ber jag BM om en sluttid trots att jag inte ens såg en klocka. Visste inte ens om det var natt eller dag, men ville ha en sluttid, jag var så trött. BM ler och säger att hon inte vill säga något hon bara är 90% säker på, hon gör bara saker till 100%. 
 
15.58 den 7 juli föds en flicka med kort navelsträng. Hon hamnar på min mage, och det är jag som först utbrister att det är en tjej. Chocken över att barnet saknade snopp var stor, eftersom jag var sååå säker på att det var en pojke. Lyckan är total, vi gråter och jag hamnar i någon form av lyckochock. 
 
Fredrik klipper navelsträngen och flickan läggs på mitt bröst. Vi har blivit föräldrar.
 
 
16.13 kom moderkakan och sedan undersöks jag. Jag klarade mig från bristningar trots att jag öppnade mig extremt fort och vår dotter föddes med ena armen framåt, superman-style. 
 
18.14 flyttas vi till BB. Hela vår lilla familj. 
 
Det var min förlossningberättelse. Hoppas den är till nytta för någon eller bara intressant läsning för nyfikna!
 
När jag tänker tillbaka så tycker jag att min förlossning var fantastisk. Visst hade jag skitont och ville bli avlivad några gånger, men det var ändå så fantastiskt. Det gick relativt fort och vi alla mådde bra när allt var över.
Men i och med att det gick så fort så hann jag aldrig riktigt förstå vad det var som hände, så det känns lite som att jag missade förlossningen trots att jag var mitt inne i den. Jag låg hela tiden och väntade på att någon skulle säga "så, då var det bra där, ni kan åka hem och vila lite så ses sen vi när ni ska föda barn.", men det var det ingen som sa, och plötsligt hade jag en bebis på magen. 18 dagar för tidigt.
Men egentligen har jag inte riktigt fattat än att Lykke är vår. Att hon låg och grodde i min mage innan jag födde fram henne känns för overkligt. Men man kommer väl in i det, för jag vill inte behöva lämna tillbaka henne för allt i världen. Hon är ju hela världen! 
 
 
 
  
 
Livet Lykke
Kommentera

11 Jul

14:15

130711

4kommentarer

Vilka besöksrekord bloggen haft de senaste dagarna! Undra vad det kan bero på? ;)

130707 valde vår dotter att möta världen! Ja, ni läste rätt: Dotter! Det blev alltså en tjej. Världens vackraste lilla tjej!
50 cm lång och en vikt på 3360gram, trots att hon var 18 dagar tidig.

I korta drag så kände jag av något vid klockan 22 kvällen innan. En molande värk. Jag kunde inte sova då det eskalerade hela tiden. Vid 02 klev jag upp ur sängen och la mig i soffan för att klocka värkar. Vid 05 ringde jag förlossningen då det började göra ont och jag hade 2-4 värkar/10 minuter men de rådde mig att härda ut så länge det gick. Väckte Fredrik vid 8.30 (då jag mest stod på huk och grymtade) och vi blev inskrivna ca 9.50.
Då var jag öppen 3 cm och hon hängde extremt långt ner plus att hon hade för höga hjärtljud. Mellan 12.30 och 14.30 öppnade jag upp mig från 3 till 10 cm i en rasande fart, och ut kom hon 15.58.

Mycket klockslag! Men så gick det till, kort sagt. En snabb förlossning! Kommer skriva en mer detaljerad förlossningsberättelse när jag är redo, än är jag liiiite för hormonell för att göra det ;)

Nu myser vi bara och försöker hitta en vardag som funkar för oss allihopa. Tösen har nästan fått ett namn, men vi håller det för oss själva tills vi är 100% säkra. Bjuder på lite bilder på vårt underverk:

Graviditet Livet Lykke
Kommentera

03 Jul

22:04

130703

1kommentarer
Man hamnar lite i en konstig bubbla redan innan bebisen har kommit. Efter bebisens ankomst så ska man ju hamna i den kända "bebisbubblan", men vad kallas den innan? Eller är det bara jag som har hamnat i "pre-bebisbubblan" sedan någon vecka tillbaka?
Energinivån är på noll och lika nivån på engagemanget i varadagen. Jag orkar inget och känner för en gångs skull att det gör inget heller! Dagarna bara försvinner och jag minns knappt när jag pratade med någon som inte är barnmorskan eller Fredrik sist (Eller ja, om man inte räknar med de jag träffade i stugan, på vägen hem och Johan och Stina). Almanackan gapar tom förutom barnmorskebesök varannan vecka. Klockan är ett helt oviktigt redskap då vi äter och sover när vi känner för det.
 
Men som sagt, jag känner att det gör inget. Folk finns kvar sen. Vardgen finns kvar sen. Almanackan kommer fyllas sen. Klockan fortsätter gå.
Jag tror att jag behöver få lalla omkring här i min egen lilla värld. Jag pillar lite på blommorna, tar tupplurar, känner efter för mycket, klappar Charlie, viker kläder, funderar på saker och googlar allt möjligt. Fredrik gör ungeför samma men ser en massa filmer/serier och passar upp på mig och mina svullna fötter.
Jag försöker hålla mig uppdaterad och uppdatera på facebook och instagram iallafall. Men bara det att hålla reda på vart jag har mobilen, phju, vilken pärs!
 
 
 
På fredag går vi in i vecka 38 av 40. Det är alltså nära. Så nära! Jag är less på att vara så hemskt svullen att fötterna och benen gör ont. Jag är less på att svettas genom handflatorna bara för att jag är så fylld med vätska i händerna. Och jag är less på dessa förvärkar. Less på att ha sån foglossning att jag måste oroa mig för om jag sprack i hela skrevet när jag tog ett steg.
Idag har jag haft mensvärksliknande smärtor i ryggen nästan hela dagen, många sammandragningar där vissa gör ont och är regelbundna plus att jag känner mig trött och hungrig konstant. Jag är lite less på att känna så med.
Jag är inte så himla pepp idag faktiskt. Det var jag inte igår heller. Eller förra veckan. Men veckan innan dess, då var jag fortfarande pepp. Man ska väl vara tacksam att graviditeten var kul i 36 veckor iallafall.
 
Vi får se om den där trippen till Skåne blir av nästa vecka. Kanske har det kommit en bebis redan då eller kanske så finns inte orken att åka, vi får se. Men så är det i den här bubblan, i vår bubbla, vi tar dagen som den kommer utan dåligt samvete.
 
 
Graviditet Livet
Kommentera

01 Jul

09:55

130701

2kommentarer
Då var vi åter på hemmaplan efter 10 semesterdagar i stugan uppe i Rättvik.
Vi började med att fira midsommar tillsammans med ett helt gäng fina vänner som kommit upp på besök. Vi åt midsommarmat, drack gott och hade det så himla fint hela helgen. Vi ser fram emot att den här traditionen rotat sig.
Medan gänget partade nästan hela natten så gjorde jag kväller vid 01, jag kände mig lite konstig. Under nattens gång så hade jag mycket sammadragningar, illamående och molande värk i ryggslutet. På lördagen var mitt energiförråd tömt och jag kände mig sjuk. Vännerna åkte in till byn för att käka på en restaurang men jag stannade hemma för att vila. Runt 17 fick jag en spark i stjärten (över internet) av en vän i Gävle så jag ringde in till förlossningen för att få råd, med de ville ha in mig för en koll på en gång. Eftersom Frerdrik inte riktigt var körbar pga midsommaraktiviteterna så fick Emma äran att spendera sin kväll med att köra oss till Falun. 
 
Väl inne på Faluns förlossning så kopplades vi upp på CTG som visade att bebisen mådde bra, men jag hade regelbundna sammandragningar. Efter en undersökning visade det sig att min tapp nästan var utplånad, det fanns knappa 1 cm kvar av de normala 5 cm och jag var redan öppen 1 cm. Bebisen var alltså sugen på att födas 22 juni, mer än en månad för tidigt!
Sjukvårdpersonalen diskuterade ett tag hurvida de skulle göra, låta bebisen komma eller försöka pausa det. De beslutade sig sedan för att ge mig stoppande medicin, då de tyckte att bebisen behövde åtminstonde några dagar till i magen. Så där är vi nu. Bebisen kan komma när som helst. Den behöver bara säga till så lyder min kropp. Jag har fortfarande mycket sammandragningar, men de är inte regelbundna. Jag har kraftiga förvärkar ofta, molvärk i rygg och mage och foglossningen i blygdbenet är hemskt smärtsam. Min fötter och vader är så svullna dygnet runt att endast foppatofflorna går på, och stödstrumpor har plötsigt fått placeboeffekt.
Nu blir det till att hålla oss hemma och bara vänta, jag kan inte uttrycka i ord hur tacksam jag är att Fredrik är hemma med mig hela juli. Personalen i Falun trodde inte att det skulle dröja så länge till, plus att de trodde att förlossningen kan gå rätt fort eftersom en del förarbete är "avklarat" nu. Vi är dock tacksam om hen inte kommer innan fredag, för då går jag in i vecka 38 (37+0) och bebisen räknas inte längre som prematur.
 
Så idag ska vi göra klart allt här hemma, hämta vagnen och packa BB-väskan. Vi måste försöka vara lika redo som bebisen. Jag ser fram emot besöket hos barnmorskan på onsdag, troligen får jag en uppdatering på läget downstairs, om jag öppnat mig mer eller om det är stabilt för tillfället.
 
Idag är det 24 dagar kvar till beräknat födelsedatum, men vi får väl allt se. Att det idag är 1 juli känns riktigt konstigt, i juli ska vi få barn. Förhoppningsvis i juli, eventuellt augusti.
 
Hela den här händelsen har fått mig att dels längta tills det här är över, men det har också skrämt mig lite. Jag mådde så himla dåligt i så många timmar utan att förstå varför. Plus att jag var slut efter dessa realtivt få timmars jobb. Men det som skrämmer mig allra mest var att jag inte fattade alls! Jag trodde att jag var lite sjuk och gnällig. Inte att bebisen ville ut. Men nästa gång, då ska jag allt förstå att det är förlossning på gång. 
 
Bjussar på ett gäng bilder från vår härliga semester! Vi har grillat, solat, vilat, läst, sett film, och egentligen bara latat oss utan varken koll på tid eller dag. Helt underbart!
 
 
 
Bara bästa Charlie Graviditet Livet
Kommentera

18 Jun

14:06

130618

0kommentarer
Då har jag träffat världens bästa barnmorska för sista gången. Känns hemskt trist, men jag är glad för hennes skull som ska vidare till Astrid Lindgrens barnsjukhus och göra nytta. Mina två sista besök kommer ske hos två andra barnmorskor. 
Jag köpte en miniorkidé och en fin kruka som tack för det fantastiska mottagandet jag fått. Hon har varit stöttande, peppande och jag har känt mig så trygg. 
 
Magen hade växt! Trots att jag inte trodde den hade det. Så magen följer sin egen kurva och bebisen är lika pigg som alltid. Den har också lyckats byta sida, så nu har hen ryggen på höger sida och sparkar på vänster sida. 
 
 
Och bebisen är fixerad! Inte nog med att slemproppen faktiskt gick förra veckan så sitter nu bebisen där den ska. Den är startklar kan man säga.
Inatt har jag haft rejäla förvärkar och knappt fått sova något, det har varit riktigt jobbigt. Lika förra veckan dagen innan slemproppen gick hade jag ont, troligen var det bebisen som fixerade sig då och dagarna efter kände jag riktiga förvärkar för första gången.
Barnmorskan sa att detta kan betyda att det är några dagar kvar, likväl som att det kan vara några veckor kvar. Kroppen är på G iallafall. Det känns ju fantastiskt att vi redan övar! 
37 dagar kvar till beräknat födelsedatum och nu känns det plötsligt lite mer aktuellt. Det blev lite mer verkligt nu när jag fick det bekräftat att det faktiskt händer saker här inne.
 
Fick rådet att ha koll på förlossningsmottagningar och att ha BB-väskan redo, eftersom vi ska ut och fara så hemskt. På torsdag åker vi till Rättvik i tio dagar och efter det ska vi till Skåne. Så idag blir det till att tvätta Minis kläder till BB-väskan så vi kan ha den klar i bilen. 
Resten ska tvättas när vi kommer hem från Rättvik och då ska även vagnen hämtas. Plus att vi fick i hemläxa att prata igenomm vår förlossningsplan, så de kan föra in det i min journal så snart som möjligt. Känns tryggt att få gå igenom vad vi tänkt med barnmorskan nästa gång. 
 
Nu ska jag äta en nektarin och slå in min syster födelsedagspresenter. Hon fyller 23 idag!
 
 
Livet
Kommentera

17 Jun

12:27

130617

0kommentarer
Jag har haft semester! Nåja, nästan iallafall. Jag och Charlie har hängt med Fredrik till Örebro. 
Han har jobbat där i veckosluten och vi har fått följa med. Förrförra veckan sov vi på hotell fredag till söndag. Det var himla mysigt och hotellfrukost är aldrig fel. Charlie skötte sig galant och trivdes hemskt bra i hotellsängen. 
Förra veckan åkte vi till Örebro redan på onsdagen och då hade vi lyxen att bo i egen stuga på campingen. 
 
Vi hade en stuga på 30kvm med kombinerat kök och vardagsrum, 2 sovrum, stort badrum med golvvärme och altan. Behöver jag säga att jag inte ville åka hem? Jag och Charlie spenderade våra dagar på altanen och njöt av det fina vädret. Han kunde sitta ute i långkoppel och jag kunde sitta och läsa, eller bara titta på gräset/himlen. Drömmen! Det var också fantastisk träning för honom som faktiskt inte är van med att vara ute och inte göra något alls. Första dagen hade han hemskt svårt att koppla av, och morrade när han såg någon gå förbi sådär 100 meter bort. Men sedan släppte det och han insåg att han inte behövde hålla koll. 
 
Fredrik jobbade rätt mycket tyvärr, men det hade vi ju räknat med eftersom det var därför vi var där. En dag var jag in i simhallen och kikade, men jag höll på att dö. Fy tusan vad varmt och kvavt det var, så jag höll mig därifrån. Hade det mycket bättre borta vid vår stuga i solen.
På torsdagen hade Fredrik lite tid över så då passade vi på att utnyttja badhusets relaxavdelning där vi badade bubbelpool och satt i varmrummet. Jag vill ha ett varmrum! det är inte en bastu och inte ett vanligt rum. Ett varmt rum liksom. Alldeles ultimat! Vi satt där inne, njöt av värme och läste varsin tidning. 
 
Vi har haft jättefina dagar i Örebro och det var guld värt att inte behöva vara långt ifrån Fredrik nu när det är så nära. 
 
 
Imorgon väntar barnorskan igen, och jag är faktiskt osäker på om jag har växt någonstans. Kanske inte ens gått upp i vikt. Det känns inte som att jag har det! Bebisen är lika pigg som vanligt och jag mår faktiskt bra. Har inte ens särskilt ont av foglossning eller ischias nu när jag spenderat flera dagar utan trappor. Bristningarna har ökat markant men det känns ändå okej. 
 
Igårkväll när vi kom hem från Örebro fick jag ångest nästan direkt och kände mig instängd och stressad. Visst är det skönt att sova i min egen säng, men ja. Jag blir stressad. Igår pratade vi om vad det är jag är stressad över och vad jag känner att jag måste göra och kom fram till att det inte finns något egentligen. Jag har inget jag måste göra, och inte ens något som är planerat. Ändå stressad. Trött jag blir på mig själv!
Skönt att vi åker till Rättvik och stugan på torsdag och blir där i 10 hela dagar. Då ska jag göra samma som i Örebro - Inget.  
 
Har sovit som en kratta inatt och drömt så hemskt. Drömde att jag födde en flicka, men att Fredrik jobbade och inte riktigt ville komma hem. När han väl kom hem låg barnet i hallen och varken jag eller han var särskilt intresserde av henne utan ignorerade henne. Hon varken lät eller rörde sig men vi brydde oss inte utan låg i sovrummet, Fredrik förskte sova och jag låg och kräktes. Hade så hemskt dåligt samvete när jag vaknade att jag var tvungen att berätta för Mini att jag aldrig kommer bara lämna hen i hallen sådär utan att bry mig!
 
Idag är det 38 dagar kvar tills det stora datumet. 38 dagar. 5 veckor. Ja herregud ja... 
 
Min mormor får känna Mini hicka. 
Bara bästa Charlie Graviditet Livet
Kommentera

04 Jun

13:35

130604

1kommentarer
Det var himla fin respons jag fick på inlägget om vikt. Jättekul! Både på instagram och facebook fick jag fina kommentarer om folk som ville peppa eller som känner igen sig. Det känns såklart tråkigt att folk känner igen sig, men det är skönt att vi kan prata om det och dela erfarenheter.  
 
Idag har jag varit till barnmorskan. Det var näst sista besöket hos "min" barnmorska innan hon ska byta jobb. Det känns väldigt tråkigt och jag måste se till att ge henne en blomma nästa gång. Hon är ju så fantastisk!
Lilla hjärtat tickade på lika fint som alltid och SF-måttet låg på 32. Vi pratade lite om min rädsla för ett stort barn, men efter en hel del klämmande så sa BM att hon tror att bebisen är normalstor men har mycket fostervatten och ligger högt. Detta kan ge ett SF-mått över det sk "normaletstrecket" som jag har hakat upp mig på. Troligen kommer det ligga på "normalstrecket" när bebisen sjunker ner i bäckenet, vilket hon också trodde var snart då den ligger hemskt bra men väldigt högt. Inte konstigt att jag har svårt att andas. Bebisen ligger kvar på samma sätt som den gjort de senaste 4-6 veckorna: huvudet neråt, rygg och rumpa åt vänster och fötterna åt höger. Ibland rullar den över så den har ryggen mot min rygg, men oftast så ligger den som den gör idag. 
 
Igår var jag på en föreläsning angående smärtan under förlossningen. Det var en jättebra förelsning och jag tycker det är så synd att Fredrik missade den. Till skillnad från den (inte så bra) föreläsningen på SÖS så gick de verkligen in på djupet runt sjäva smärtan. Varför gör det ont? Vad påverkar? Hur underlättar man?.
På SÖS talade de mer praktiskt om rummen och BB vilket inte gjorde mig nöjd alls. Men föreläsningen igår gav mig massor! En stor del handalde också om partnern och dennes roll, vilket var toppen!
Jag antecknade flera sidor och ser fram emot att visa Fredrik!
 
Nu känner vi bebisens fötter tydligt och jag kan ivsa mellan pekfinger och tummen hur stor den lille foten är. Bebisen uppskatar när man smeker den över ryggen och killar lite under fötterna. Fredrik utbrast häromdagen i skräckblandad förtjusning "Jag flyttade på den!!", och visst sjutton flyttade han lite på bebisens fot. Det går att skjuta runt småtassarna lite ibland. Det är en fantastisk känsla att kunna känna sitt barns fot, genom huden!
 
Nu ska jag äta en bulle till och försöka sova lite. Inatt blev sömnlöst då beisen hade party, Charlie längtade efter husse och det var tusen grader i sovrummet. Ikväll kommer äntligen Fredrik hem igen!
 
Bara bästa Charlie Graviditet Livet
Kommentera

01 Jun

10:22

130601

2kommentarer
Idag måste jag skriva ett inlägg om vikt. Ja, jag m å s t e.
Jag har tänkt göra det ett tag då det är något som blivit väldigt aktuellt för mig.
"Hur mycket har du gått upp egentligen?", Du har ju såååå stor mage!", "Du måste ha gått upp massor!" "Är du säker på att det bara är en?", "Du måste ju föda när som helst!", "Hur ska du gå ner allt sen?".

Jag såg en tråkig kommentar på en (gravid) tjejs instagram imorse. En kommentar (säkert menad) i all välmening som jag ändå reagerade på, och som jag själv hade tagit illa upp av. Visst är man offentlig och öppen och bör tåla lite kommentarer just på en sån "site", men jag kände ändå att det inte riktigt var okej.
En bild på fil och macka fick kommentaren att det inte var bra med nattmat och hur tufft det är att få bort alla kilon efter graviditeten. 
 
Hej, hallå, stopp. Genast. 
För det första så är det verkligen inte på ditt bord vad, när eller hur någon annan äter. Även om det är i all välmening så är det inte okej att kommentera hur någon annan äter. Det är en åsikt jag alltid stått fast vid.
Och för det andra, ska man inte få äta när man är hungrig?
Någon skvallerblaska visade för ett tag sen bild på (gravida) Kim Kardashian som åt lunch, med rubriken att hon "smygäter". Hon var kanske hungrig? Hon åt kanske lunch som en normal människa? Frågade journalisterna?
 
Jag äter när jag är hungrig. Jag tar mer mat om jag inte är mätt. Jag har alltid något att äta med mig i väskan.
Skandal. Eller?
 
Jag har haft fruktansvärda viktproblem. Inte så att själva kroppen har varit problemen utan siffrorna på vågen. Under 50 kg är väl alldeles optimalt tyckte jag. Sen kastade jag min våg och försökte sluta fokusera på siffror för jag insåg att det inte alls var hälsosamt! Man kan inte vara 170 och väga 48kg. Eller man kan, men det är inte optimal kombination.
Sen träffade jag Fredrik och jag ökade i vikt. Vikten stannade på 55-58 kg och höll sig där oavsett vad jag åt, alltså hade jag hittat min vikt. Så mycket vill min kropp väga för att må bra, och jag lät den göra det. 
 
Innan jag träffade Fredrik var det känsligt för mig att folk kommenterade vad, när eller hur jag åt. Jag kunde få dåligt samvete för vad jag åt, bara någon uppmärksammade det. Det var himla ohälsosamt. 
Nu kan jag fortfarande få det, om folk påpekar mängden på vad jag äter eller om jag stoppat i mig en hel chokladkaka. Då kan jag känna att det var kanske inte så bra. Men den stora förändringen nu är att jag släpper det lika fort! Spela roll! 
 
Som gravid har vikten varit det jag brytt mig minst om, tills vågen nådde 70 kg. S j u t t i o kilo! Det slog mig som en slägga i huvudet. Vad i hela friden liksom! Snart väger jag lika mycket som Fredrik.
Det var i samband med att jag lagt på mig så mycket vätska på kort tid som vågen glatt traskade dit upp. Och jag vet att jag ska upp några kilo till eftersom bebisen ska dubbla sin vikt dessa sista veckor. Jag har gråtit. Jag har haft ångest. Men jag har till störst del känt att det gör inget. Det spelar väl ingen roll vilka siffror som står på min våg? Min barnmorska tycker inte att jag behöver väga mig vid våra möten, eftersom hon inte ser min vikt som något vi behöver bry oss om. Jag är normalviktig, har en normalstor bebismage och blir synligt större. Men jag väljer ändå att väga mig, då jag inte använder vågen hemma och nyfikenheten tar över. 
 
I början av graviditeten tänkte jag att efter graviditeten så ska jag kanske väga runt 60 kilo. Nu tänker jag mer realistiskt, kroppen får göra sitt och jag tänker absolut inte ge mig ut och "träna" det första jag gör. 
Jag ska njuta av min bebis och bara ha det bra! Fredrik älskar mig och enligt honom spelar det ingen roll om jag har en degig mage, några gravidkilon "för mycket" eller bristningar. Jag har burit på hans barn. 
 
För min egen skull då? Jo, jag vill väl se bra ut i en bikini som alla andra. Vikten oroar jag mig inte för, det är bara en siffra, men jag vet att jag kommer ha bristningar då de förökar sig värre än kaniner.
Kanske kommer jag gömma min randiga degmage i en baddräkt, kanske kommer jag låta den hänga fritt. Kanske finns inte ens någon randig degmage. Oavsett så är min förhoppning att jag lämnar den här graviditeten stolt. Stolt över att min kropp klarade av att bygga en annan människa!
 
Så för gud skull, sluta vikthetsa! Gravid som ogravid så är vikten bara en siffra. Det som är viktigast är att man mår bra.
Det är så mycket annat som spelar in på ens hälsa än en fjuttig liten siffra på en mackapär. Man ska såklart inte sluta leva hälsosamt, men lev så att du mår bra i både kropp och själ.
 
Och du, fokusera på DIG själv för du är viktigast i din egen värld och strunta därmed också i alla andra och deras vikt. 
Graviditet Livet
Kommentera