tvkillenochjag.blogg.se

Gissningsleken är igång! (Bilder och lite info finns i första inlägget i kategorin "Vad tror du".)

5:

6:

7:

8: Professor Simon - Flicka, Fjädervikt (3584g) Längd 16,2π cm. Johanna - Flicka. 3255gram och 50cm

9: Farmor Ewa - Flicka, 3175gram, 50cm

10: Ann - Flicka, 2840 gram, 49cm.

11:

12: Mormor Marianne - Pojke, 3123 gram, 49cm, kl 15.42 (Ev 23/6).   Moster Mickis - Pojke, 3547 gram, 52cm.        Johan - Flicka, 3200gram, 48cm.

13:

14: Carin M - Pojke, 3856 gram, 52cm. 

15: Sara - Pojke, 3890 gram, 53cm (och fort går det). Morfar Bosse - Pojke, 3215gram, 53cm.

16: Pappa Fredrik - 3400 gram, 51cm.

17:

18: Angelicas farmor Anne: Flicka, 2900 gram, 49cm.  Sofie H - Pojke, 3510 gram, 52cm (Ev 23/7). 

19: Elin - Pojke, 3440gram, 51cm.

21:

22: Karin W - Flicka, 3054 gram, 50 cm.

23: Mamma Angelica - Pojke, 3224 gram, 50cm.   Zandra - Flicka, 3837 gram, 52cm

24: Marie - Pojke, 3321 gram.  Malin - Flicka, 3256 gram, 51cm.

25: Beräknat födelsedatum enligt ultraljud.   Carro - Pojke.

26:  

27: Alexandra - Flicka, 3780 gram, 49cm.

28:

29:

30:

31:

 

1:

2:

3:

4:

5: Madelene - Flicka, 3000g gram, 50cm, kl 04.02.

6:

7:

8:

 

Då har jag träffat världens bästa barnmorska för sista gången. Känns hemskt trist, men jag är glad för hennes skull som ska vidare till Astrid Lindgrens barnsjukhus och göra nytta. Mina två sista besök kommer ske hos två andra barnmorskor. 

Jag köpte en miniorkidé och en fin kruka som tack för det fantastiska mottagandet jag fått. Hon har varit stöttande, peppande och jag har känt mig så trygg. 

 

Magen hade växt! Trots att jag inte trodde den hade det. Så magen följer sin egen kurva och bebisen är lika pigg som alltid. Den har också lyckats byta sida, så nu har hen ryggen på höger sida och sparkar på vänster sida. 

 

 

Och bebisen är fixerad! Inte nog med att slemproppen faktiskt gick förra veckan så sitter nu bebisen där den ska. Den är startklar kan man säga.

Inatt har jag haft rejäla förvärkar och knappt fått sova något, det har varit riktigt jobbigt. Lika förra veckan dagen innan slemproppen gick hade jag ont, troligen var det bebisen som fixerade sig då och dagarna efter kände jag riktiga förvärkar för första gången.

Barnmorskan sa att detta kan betyda att det är några dagar kvar, likväl som att det kan vara några veckor kvar. Kroppen är på G iallafall. Det känns ju fantastiskt att vi redan övar! 

37 dagar kvar till beräknat födelsedatum och nu känns det plötsligt lite mer aktuellt. Det blev lite mer verkligt nu när jag fick det bekräftat att det faktiskt händer saker här inne.

 

Fick rådet att ha koll på förlossningsmottagningar och att ha BB-väskan redo, eftersom vi ska ut och fara så hemskt. På torsdag åker vi till Rättvik i tio dagar och efter det ska vi till Skåne. Så idag blir det till att tvätta Minis kläder till BB-väskan så vi kan ha den klar i bilen. 

Resten ska tvättas när vi kommer hem från Rättvik och då ska även vagnen hämtas. Plus att vi fick i hemläxa att prata igenomm vår förlossningsplan, så de kan föra in det i min journal så snart som möjligt. Känns tryggt att få gå igenom vad vi tänkt med barnmorskan nästa gång. 

 

Nu ska jag äta en nektarin och slå in min syster födelsedagspresenter. Hon fyller 23 idag!

 

 

Nu har jag lagt till en ny kategori, för snart är det dags att börja gissa.

När kommer bebisen? Är det en flicka eller en pojke? Hur lång är Mini och hur mycket kommer hen väga?

 

In med era gissningar i kommentarsfälten på vilka inlägg som helst så sammanställer jag dem med jämna mellanrum i ett inlägg :) 

 

Bebisens hjärtljud har legat mellan 145-155 varje gång, och SF-måttet finns att se längst ner.

 

Här kommer en bild på min tigermage:

 

 

 

Jag har haft semester! Nåja, nästan iallafall. Jag och Charlie har hängt med Fredrik till Örebro. 

Han har jobbat där i veckosluten och vi har fått följa med. Förrförra veckan sov vi på hotell fredag till söndag. Det var himla mysigt och hotellfrukost är aldrig fel. Charlie skötte sig galant och trivdes hemskt bra i hotellsängen. 

Förra veckan åkte vi till Örebro redan på onsdagen och då hade vi lyxen att bo i egen stuga på campingen. 

 

Vi hade en stuga på 30kvm med kombinerat kök och vardagsrum, 2 sovrum, stort badrum med golvvärme och altan. Behöver jag säga att jag inte ville åka hem? Jag och Charlie spenderade våra dagar på altanen och njöt av det fina vädret. Han kunde sitta ute i långkoppel och jag kunde sitta och läsa, eller bara titta på gräset/himlen. Drömmen! Det var också fantastisk träning för honom som faktiskt inte är van med att vara ute och inte göra något alls. Första dagen hade han hemskt svårt att koppla av, och morrade när han såg någon gå förbi sådär 100 meter bort. Men sedan släppte det och han insåg att han inte behövde hålla koll. 

 

Fredrik jobbade rätt mycket tyvärr, men det hade vi ju räknat med eftersom det var därför vi var där. En dag var jag in i simhallen och kikade, men jag höll på att dö. Fy tusan vad varmt och kvavt det var, så jag höll mig därifrån. Hade det mycket bättre borta vid vår stuga i solen.

På torsdagen hade Fredrik lite tid över så då passade vi på att utnyttja badhusets relaxavdelning där vi badade bubbelpool och satt i varmrummet. Jag vill ha ett varmrum! det är inte en bastu och inte ett vanligt rum. Ett varmt rum liksom. Alldeles ultimat! Vi satt där inne, njöt av värme och läste varsin tidning. 

 

Vi har haft jättefina dagar i Örebro och det var guld värt att inte behöva vara långt ifrån Fredrik nu när det är så nära. 

 

 

Imorgon väntar barnorskan igen, och jag är faktiskt osäker på om jag har växt någonstans. Kanske inte ens gått upp i vikt. Det känns inte som att jag har det! Bebisen är lika pigg som vanligt och jag mår faktiskt bra. Har inte ens särskilt ont av foglossning eller ischias nu när jag spenderat flera dagar utan trappor. Bristningarna har ökat markant men det känns ändå okej. 

 

Igårkväll när vi kom hem från Örebro fick jag ångest nästan direkt och kände mig instängd och stressad. Visst är det skönt att sova i min egen säng, men ja. Jag blir stressad. Igår pratade vi om vad det är jag är stressad över och vad jag känner att jag måste göra och kom fram till att det inte finns något egentligen. Jag har inget jag måste göra, och inte ens något som är planerat. Ändå stressad. Trött jag blir på mig själv!

Skönt att vi åker till Rättvik och stugan på torsdag och blir där i 10 hela dagar. Då ska jag göra samma som i Örebro - Inget.  

 

 

Idag är det 38 dagar kvar tills det stora datumet. 38 dagar. 5 veckor. Ja herregud ja... 

 

 

Idag har jag varit till barnmorskan. Det var näst sista besöket hos "min" barnmorska innan hon ska byta jobb. Det känns väldigt tråkigt och jag måste se till att ge henne en blomma nästa gång. Hon är ju så fantastisk!

Lilla hjärtat tickade på lika fint som alltid och SF-måttet låg på 32. Vi pratade lite om min rädsla för ett stort barn, men efter en hel del klämmande så sa BM att hon tror att bebisen är normalstor men har mycket fostervatten och ligger högt. Detta kan ge ett SF-mått över det sk "normaletstrecket" som jag har hakat upp mig på. Troligen kommer det ligga på "normalstrecket" när bebisen sjunker ner i bäckenet, vilket hon också trodde var snart då den ligger hemskt bra men väldigt högt. Inte konstigt att jag har svårt att andas. Bebisen ligger kvar på samma sätt som den gjort de senaste 4-6 veckorna: huvudet neråt, rygg och rumpa åt vänster och fötterna åt höger. Ibland rullar den över så den har ryggen mot min rygg, men oftast så ligger den som den gör idag. 

 

Igår var jag på en föreläsning angående smärtan under förlossningen. Det var en jättebra förelsning och jag tycker det är så synd att Fredrik missade den. Till skillnad från den (inte så bra) föreläsningen på SÖS så gick de verkligen in på djupet runt sjäva smärtan. Varför gör det ont? Vad påverkar? Hur underlättar man?.

På SÖS talade de mer praktiskt om rummen och BB vilket inte gjorde mig nöjd alls. Men föreläsningen igår gav mig massor! En stor del handalde också om partnern och dennes roll, vilket var toppen!

Jag antecknade flera sidor och ser fram emot att visa Fredrik!

 

Nu känner vi bebisens fötter tydligt och jag kan ivsa mellan pekfinger och tummen hur stor den lille foten är. Bebisen uppskatar när man smeker den över ryggen och killar lite under fötterna. Fredrik utbrast häromdagen i skräckblandad förtjusning "Jag flyttade på den!!", och visst sjutton flyttade han lite på bebisens fot. Det går att skjuta runt småtassarna lite ibland. Det är en fantastisk känsla att kunna känna sitt barns fot, genom huden!

 

Nu ska jag äta en bulle till och försöka sova lite. Inatt blev sömnlöst då beisen hade party, Charlie längtade efter husse och det var tusen grader i sovrummet. Ikväll kommer äntligen Fredrik hem igen!

 

Jag har tänkt göra det ett tag då det är något som blivit väldigt aktuellt för mig.

Jag såg en tråkig kommentar på en (gravid) tjejs instagram imorse. En kommentar (säkert menad) i all välmening som jag ändå reagerade på, och som jag själv hade tagit illa upp av. Visst är man offentlig och öppen och bör tåla lite kommentarer just på en sån "site", men jag kände ändå att det inte riktigt var okej.

En bild på fil och macka fick kommentaren att det inte var bra med nattmat och hur tufft det är att få bort alla kilon efter graviditeten. 

 

Hej, hallå, stopp. Genast. 

För det första så är det verkligen inte på ditt bord vad, när eller hur någon annan äter. Även om det är i all välmening så är det inte okej att kommentera hur någon annan äter. Det är en åsikt jag alltid stått fast vid.

Och för det andra, ska man inte få äta när man är hungrig?

Någon skvallerblaska visade för ett tag sen bild på (gravida) Kim Kardashian som åt lunch, med rubriken att hon "smygäter". Hon var kanske hungrig? Hon åt kanske lunch som en normal människa? Frågade journalisterna?

 

 

Jag har haft fruktansvärda viktproblem. Inte så att själva kroppen har varit problemen utan siffrorna på vågen. Under 50 kg är väl alldeles optimalt tyckte jag. Sen kastade jag min våg och försökte sluta fokusera på siffror för jag insåg att det inte alls var hälsosamt! Man kan inte vara 170 och väga 48kg. Eller man kan, men det är inte optimal kombination.

Sen träffade jag Fredrik och jag ökade i vikt. Vikten stannade på 55-58 kg och höll sig där oavsett vad jag åt, alltså hade jag hittat min vikt. Så mycket vill min kropp väga för att må bra, och jag lät den göra det. 

 

Innan jag träffade Fredrik var det känsligt för mig att folk kommenterade vad, när eller hur jag åt. Jag kunde få dåligt samvete för vad jag åt, bara någon uppmärksammade det. Det var himla ohälsosamt. 

Nu kan jag fortfarande få det, om folk påpekar mängden på vad jag äter eller om jag stoppat i mig en hel chokladkaka. Då kan jag känna att det var kanske inte så bra. Men den stora förändringen nu är att jag släpper det lika fort! Spela roll! 

 

Som gravid har vikten varit det jag brytt mig minst om, tills vågen nådde 70 kg. S j u t t i o kilo! Det slog mig som en slägga i huvudet. Vad i hela friden liksom! Snart väger jag lika mycket som Fredrik.

Det var i samband med att jag lagt på mig så mycket vätska på kort tid som vågen glatt traskade dit upp. Och jag vet att jag ska upp några kilo till eftersom bebisen ska dubbla sin vikt dessa sista veckor. Jag har gråtit. Jag har haft ångest. Men jag har till störst del känt att det gör inget. Det spelar väl ingen roll vilka siffror som står på min våg? Min barnmorska tycker inte att jag behöver väga mig vid våra möten, eftersom hon inte ser min vikt som något vi behöver bry oss om. Jag är normalviktig, har en normalstor bebismage och blir synligt större. Men jag väljer ändå att väga mig, då jag inte använder vågen hemma och nyfikenheten tar över. 

 

I början av graviditeten tänkte jag att efter graviditeten så ska jag kanske väga runt 60 kilo. Nu tänker jag mer realistiskt, kroppen får göra sitt och jag tänker absolut inte ge mig ut och "träna" det första jag gör. 

Jag ska njuta av min bebis och bara ha det bra! Fredrik älskar mig och enligt honom spelar det ingen roll om jag har en degig mage, några gravidkilon "för mycket" eller bristningar. Jag har burit på hans barn. 

 

För min egen skull då? Jo, jag vill väl se bra ut i en bikini som alla andra. Vikten oroar jag mig inte för, det är bara en siffra, men jag vet att jag kommer ha bristningar då de förökar sig värre än kaniner.

Kanske kommer jag gömma min randiga degmage i en baddräkt, kanske kommer jag låta den hänga fritt. Kanske finns inte ens någon randig degmage. Oavsett så är min förhoppning att jag lämnar den här graviditeten stolt. Stolt över att min kropp klarade av att bygga en annan människa!

 

Så för gud skull, sluta vikthetsa! Gravid som ogravid så är vikten bara en siffra. Det som är viktigast är att man mår bra.

Det är så mycket annat som spelar in på ens hälsa än en fjuttig liten siffra på en mackapär. Man ska såklart inte sluta leva hälsosamt, men lev så att du mår bra i både kropp och själ.